Marit flyttade till Söderköping som tioåring och redan då hade dansen tagit plats i hennes liv. Hon kallar sig själv "halv-kurd och halv-svensk" och när hon började på Hagaskolan kände hon att hon inte passade in bland alla blonda, blåögda barn.
– Jag hade det kämpigt, men dansen blev som en stark grund där jag kunde uttrycka mig, det var mitt språk och något jag kunde äga, säger Marit.
I slutet av högstadiet hade hon bestämt sig för att det var dans hon ville syssla med i livet. Hon gick först danslinjen på Anders Ljungstedts gymnasium i Linköping och sen Kulturamas danslinje i Stockholm.
– Under den tiden dansade jag nog tio timmar om dagen. Jag jobbade en del på TV4 som bakgrundsdansare och i reklamsammanhang.
Sen fortsatte dansstudierna på Island, på Iceland Academy of the Arts.
– Jag hade förälskat mig i landet och bestämt mig för att där vill jag bo någon gång. Därför har jag också ön med mig, säger hon och visar en tatuering på underarmen.
Kärlekssagan fick dock ett tragiskt slut när Marit drabbades av en knäskada efter ett år och tvingades avbryta utbildningen.
– Det var hemskt. Jag hade hittat hem och när jag insåg att jag inte kunde vara kvar var det som att hela världen rämnade.
Hon åkte hem igen, tog en paus på ett år och under tiden hon gjorde annat läkte knäskadan. Sen tog längtan efter dansen över och hon sökte till Danshögskolan och kom in på första försöket. Det var under hennes tredje och sista år på utbildningen som hon började utforska dans i kombination med den japanska kulturen.
– Jag började beundra landet, naturen och kulturen. Jag har varit ett animéfreak sen jag var liten, säger Marit.
Genom att åka på ett dansresidens på landsbygden i Japan i sex veckor fick hon möjlighet att möta kulturen från insidan och där började hon jobba fram den föreställning hon nu visar upp i Söderköping. Hon inspireras bland annat av kampsporten Aikido.
– Det är ett intressant sätt att bemöta rörelse och centrifugalkraft. Jag försöker föra över det till mitt eget dansspråk.
– Det är ett utforskande som kommer växa fram under lång tid.
I föreställningen i S:t Laurentii den 29 april kommer både Marit och musikerna att improvisera.
– Vi vill hitta ett sätt att möta andlighet på mer än genom religiösa riter. Kroppen är något vi alla har gemensamt och rörelse är ett universellt fenomen.
Utöver dansen har Marit också ett eget filmbolag, Dotra productions. Hennes kortfilm "In between", som handlar om abort och dödshjälp, har visats i Mexico, Danmark och Berlin och uppmärksammas stort i den internationella tidningen Women Cinemakers. Tidningen fokuserar på kvinnliga filmskapare och ger hela 14 sidor till en intervju med Marit.
– Det är min första kortfilm så det känns ju jättebra att den får så mycket uppmärksamhet.
Filmen är en blandning mellan spelfilm och dansfilm.
– Det är inte dansen som är i fokus men det är ett sätt att uttrycka en dialog och fungerar stöttande för handlingen.
Framöver är hennes plan att fortsätta skriva kortfilm samtidigt som hon åker vidare med sitt dansprojekt, troligen till Österrike.
– Jag har också en förhoppning om ett kulturstipendium så jag kan fortsätta verka i Östergötland och Sverige och kanske åka till Japan nästa år.