På en loppis vid landsvägen mot Börrum blev jag ägare till denna förnämliga bild.
Säljaren, fröken Flink som förresten är boende på Ågatan i vår stad, sålde den till mig för en spottstyver och det var inte tal om någon prutning här inte!
Vi befinner oss här på Hagatorget och tiden är tidigt 1900-tal. Detta torg blev utlagt först på 1870-talet till skillnad från Rådhustorget som har anor ända från 1300-talet. Någon enstaka bil syns i staden men mest är det ju hästtransporter som ses, och hörs, längs våra gator. Detta vittnar ju all gödsling som syns bland våra gatstenar. Och doften förstås, inte alls oangenäm och alla är ju vana med dessa dagliga ”utsläpp.”
En dam skyndar hastigt över torget:
”Va ä hon på väg så skyndsamt?”
En bekant på den skuggiga trottoaren ställer frågan:
”Jag ska till kopparslagarn å få mej e ny kanne till kaffet.”
Bakom damen, på det vita huset, syns skylten ”Sadelmakeri”, och detta hus kommer snart att inhysa ett konditori och bageri. Det är herr Wigander som här börjar en era som ju fortfarande lever i detta kvarter. I långt över 100 år har här alltså doften av nybakat bröd med väldoft kunnat inandats tidiga mornar, och görs så fortfarande! Att jag kan bedöma bilden från tidigt 1900-tal syns på den ensamma elledningen över gatan, den första strömmen som ger ljus kopplas på 1903, då på Skönbergagatan.
I huset till vänster finns telefonstationen där telefonister, uteslutande kvinnor, kopplar vidare de samtal som önskas. Tre siffror på telefonnumret gällde då och det kunde låta så här: ”Kan ja få Börrum 221, dä ä hos slaktarn så dä bråsker!” Snart pinglar det i Börrum och ärendet görs upp, det var saluhallens ägare som ville något viktigt.
Och damen gjorde sin beställning hos kopparslagaren, en ny kaffepanna som kanske står på ett bord idag på en loppis någonstans i vår närhet. Om den pannan kunde tala så skulle den vittna om åtskilliga kaffetårar och kafferep under många, många års uppkok. Och solen sken över Hagatorget, precis som den skall i dag.