Sedan åtta år tillbaka är hon som godman både i Söderköping och Valdemarsviks kommuner. För tillfället har hon hand om fyra pojkar som kommer från Afghanistan, Iran och Pakistan. Två av dem ska fylla 18 år i höst. Efter två år i landet kan de flytande svenska och studerar, trots att en av dem var analfabet då han kom. Nu har båda kallats till att göra åldersbedömning i Eskilstuna.
– De har accepterat och jag ska följa med dem men det känns inte bra. Framför allt inte sättet som de fick beskedet på. Vi var på ett vanligt möte på Migrationsverket och handläggaren la fram pappret till mig och ville att jag skulle godkänna det utan att prata med min pojke. Det skulle jag aldrig göra. Så får det inte gå till.
Yvonne Drott är både arg, ledsen och upprörd. Hon försöker att inte visa det för sina flyktingpojkar för att inte öka deras oro.
– ”Om de tror att jag ljuger så är det bäst att göra testet så får de se. Jag vet att jag är född det året.” Så sa en av mina pojkar. Men det är ju helt annorlunda hos dem. De firar inte födelsedagar som vi gör. Oftast vet de vilket år de fötts men inte vilken dag. Då får de den dagen då de kom till Sverige och ansökte om asyl som födelsedatum av Migrationsverket.
– Det jag främst reagerar på är att ålderstesterna säger att de ger en trolig bedömning då de röntgar knän och tänder. Om den bedömningen inte är rätt så ligger den ändå till grund för ett beslut. De måste åka dit minst två gånger. Det är kostsamma undersökningar för bara ett troligt svar.
– De här ungdomarna har redan gått igenom så mycket. De är initiativrika och starka. De har tagit sig hit trots att många av dem har mist eller tappat bort sin familj på vägen. Nu lär de sig svenska och skulle bli en resurs här i landet. Men vad gör vi då. Inför åldersbedömningar. Hur ska Sverige kunna förklara sitt agerande efteråt, undrar Yvonne Drott.
– Det är klart att det även finns de som ljuger om sin ålder men det är absolut inte alla. På fem år lyckas de här pojkarna få en utbildning och börja jobba, något som tar svenska ungdomar mer än tolv år.
Att vara god man innebär att ta ansvar som en vårdnadshavare. Yvonne träffar de pojkar hon är ansvarig för varje vecka. Oron är ständigt närvarande och många av dem mår dåligt. Det smittar av sig även på Yvonne Drott som stundtals sover dåligt på grund av alla oklarheter som pojkarna ställs inför.
– Jag blir så upprör och mår illa av detta. Det finns ju bakomliggande anledningar. Om de utvisas före de fyllt 18 år så måste de ha mottagare i landet de kommer till, men är de äldre kan de bara skickas tillbaka. Det går plan varje vecka då vi skickar tillbaka unga pojkar till Afghanistan, trots att de aldrig bott där och en del pratar inte ens språket. De är uppväxta i andra länder. Samtidigt avråds svenskar att åka till Afghanistan.
– De blir hänvisade till ett liv på gatan i Kabul. Där finns både talibaner och IS-anhängare som ”tar hand” om dem. Det här är så hemskt och pojkarna kan inte göra någonting mer än vänta, hoppas och gå i skolan under tiden.