Klockan i Rådhustornet visar på fem minuter över sju och skuggorna tyder på att det var i början av september; jag bedömer att vi befinner oss tidsmässigt i dom första
åren av 1900-talen och du känner säkert till var vi befinner oss. Platsen är ju Munkbrogatan och kullerstenarna berättar att här har många hästar med vagnar under många,
många år slipat ner dess yta. Den är inte något vidare bekväm att gå på och vintertid hal; benbrott är inte alls ovanliga.
Det står tre figurer längre upp helt i skugga och den ena ser ut att vara själva fjärdningsman ute på inspektion. Först år 1925 ändrades hans titel till polis och poliser gick alltid på våra gator ända fram till 1980-talet då det av någon konstig anledning försvann helt; man skulle åka i bil! I dom gamla stugorna längs gatan var det nog ganska så torftigt. Elen hade ännu inte nått staden och ved till uppvärmning höggs säkert på Ramunderberget. Kort från den här tiden visar att berget i princip var helt kalhugget. Men vad skulle man göra, kalla vintrar krävde ju lite värme i dom oftast dragiga och kalla husen.
Jag vill inte påstå att jag är någon bakåtsträvare men ibland skulle man ju vilja vara med under en dag som denna för länge sedan och till exempel lyssna till hur samtalet fördes på Munkbrogatan. Denna gata kallades på medeltiden "Långa strätet" eller "Långa gatan" och i den ena änden låg då Rådhuset och klosterområdet med bron vid den motsatta sidan.
Kanske fjärdningsmannen sade till grabbarna:
– Nej pojkar, nu ä klocka slagen sju så det är bäst ni pallrer er hem, mor ha säkert gröten färdig!
Och så blev det.