Vad krävs för att klara av livet som skärgårdsbo? För det första behövs en bra båt med möjlighet att ta sig in till fastlandet året runt, oavsett väderslag. Flera båtar är att föredra om du exempelvis sysslar med fiske eller andra aktiviteter på grundare vatten. Att vara uppbunden till bara en båt är allt för riskfullt med tanke på motorhaveri.
Under vinterhalvåret krävs extra åtgärder. För att inte bli strandsatt när isen lägger sig måste du ha tillgång till snöskoter, svävare eller fyrhjuling (just fyrhjulingen är ett obligatoriskt färdmedel året runt)
Det finns en kollektivtrafik att tillgå, men att förlita sig helt och hållet på en tidsbunden transport är inte möjligt då oväntade incidenter kan förekomma. Några som verkligen vet vad som krävs för att bemästra alla dessa levnadsvillkor är Olle och Kerstin Skärlund.
– Vi är uppvuxna med det här och vana vid att klara oss själva. Jag tror man måste vara född i det för att förstå, säger Olle.
Förutom transportmedel är transportplanering väldigt viktigt. På grund av de långa distanserna går det inte att åka till affären hur som helst. Från ön är det sex sjömil in till land och därifrån ytterligare två och en halv mil till närmsta butik. På gården finns det dessutom djur som kräver daglig uppmärksamhet.
– Ska man klara sig här ute måste man kunna och förstå saker, det är inte lätt att lära sig ska man veta. Det är en kunskap som föds ur erfarenheter, säger Kerstin.
Rutinen har hjälpt Olle och Kerstin anpassa sig till skärgårdens spelregler. Men hur väl anpassar sig skärgården till dagens behov? Det moderna samhället präglas av en utbredd urbanisering och IT-revolutioner. Framtiden spås utspela sig i stadsmiljö och den nya tekniken formas därefter. Utvecklingen har tillfört skärgårdslivet mycket, men teknikens upprepade missanpassning till öklimatet påverkar Olles framtidstro.
– Min uppfattning är att mycket var bättre för oss förr. Det bottnar kanske i att jag är rädd för att det nya inte ska funka.
– Den gamla telefonin till exempel har alltid funkat. Så kom mobiltelefonin som är så fruktansvärt här ute att en får springa på bergen för att få mottagning.
– Vad gör vi då när de stänger ner telefonin? Det omtalade fiberprojektet skulle kunna vara en lösning, men om det faktiskt inträffar är osäkert.
Känner ni er utanför?
– Vi är i händerna på politikerna och har alltid jobbat i motvind. Myndigheterna missgynnar glesbygden. Arealstödet från jordbruksverket ger oss några kronor, men det är ju ingen som vet hur länge det håller i sig. Indraget stöd till mindre lönsamma områden skulle ha förödande konsekvenser på skärgården, säger Olle.
– Kommunen värderar turismen och tycker vi ska satsa på den. Men vad ska vi göra resten av året? Vi kan inte försörja oss på två månader, säger Kerstin.
Sankt Annas skärgård är en uppskattad seglats för tusentals turister och under sommarhalvåret fördubblas öarnas befolkning. Många vill ta del av kustens vackra miljöer och saltstänkta berg, men vad som döljer sig under havets yta förblir gärna onämnt.
– Jag tror att det är känsligt att behöva tala om den pågående miljöutvecklingen i vattnet, säger Olle.
Fisket som utgjort en ryggrad för många skärgårdsbor är idag en förlegad industri, mycket tack vare klimatutvecklingen. Trots löften och ambitioner om en förbättrad livsmiljö för djurlivet ser Olle utdöende arter, dålig bottenvegetation och vattendragens utsläpp av smutsvatten.
– Det är som chokladmjölk. För femtio år sedan kunde du åka ut på havet och se hur mycket liv som helst. Men idag är det bara dött och slemmigt.
– Allt hänger ihop, när sjöbotten skadas försvinner fågelns föda som snäckor och musslor.
Olle och Kerstin är väl medvetna om förändringarna i naturen. Solenergi, nolltolerans av gifter och bevarandet av fridlysta naturfenomen är exempel på initiativ som de tillämpar för att bespara miljön. Olle snickrade själv ihop fågelholkar och placerade ut dem på svåråtkomliga holmar för att kunna hjälpa drabbade fågelarter vid havsbanden.
– Jag gör det för att värna om fågellivet. Så gjorde man för och det är bara skoj, säger Olle.
Trots den allvarsamma utvecklingen byggs det på öarna runtom i skärgården. De lukrativa tillhållen lockar många intressenter men bland bosättarna finns det få entreprenörer och verksamheter, något Olle ser som bekymmersamt.
– För att ha råd med en gård här ute krävs ett stort kapital. Det finns entusiaster som köper in sig men då är det ju mer eller mindre för självhushåll, inte för jordbruket.
– Jag är absolut inte emot en fritidsbebyggelse men om allt blir till tomter, vart ska då djuren beta?
Vad får det här för effekter?
– Förr sköttes markerna på annat vis. Det plöjdes, den brukades och det blev bättre skördar. Idag har bekvämligheten tagit överhand och ansvarsinsikten är sällsynt.
Vad skulle kunna vara lösningen?
– Problemet är att det inte finns mark nog och den långa frakten gör det besvärligt för potentiella företagare att transportera sina varor. Kanske en småskalig fiskare här ute som säljer till turister eller skärgårdsbor, som ett komplement till jordbruk eller djurhållning.
– Men att få fisketillstånd för små fiskare idag är alldeles för komplicerat och kostar massor av pengar. Däremot tillåts enorma båtar att förstöra både bottnar och fiskelivet för att dra foder. En fiskemetod jag inte kallar fiske, snarare utrotning.
Livet i skärgården fortgår, men för varje nedlagd skola eller affär i länets utkanter försämras oddsen för nästkommande generation, tror Kerstin.
– Våra barn har tvingats skaffa sig jobb och har familjer, de kan inte bo här.
– Min tro och mitt hopp är att de som väljer att etablera sig här ute faktiskt vill att det ska finnas människor som bor året om. Att det ska finnas liv.
Naturen har sin gång, samhället sin förändring. Men oavsett vad som sker kommer Olle fortsätta fylla dagar med jobb på sin födelseö. På platsen där han nu och alltid mår som allra bäst.
– Jag vill inte vara beroende av något system. Bara här ute känner jag mig fri, säger skärgårdsbon Olle Skärlund.
redaktion@folkbladet.se