Bredvid sängen i Mariannies lägenhet i Söderköping står dragspelet hon köpte 1951. Där står det för att det ska vara så lätt som möjligt för henne att lyfta upp det.
– Det börjar bli lite tungt. Vinner jag på Bingolotto ska jag köpa ett mindre.
Mariannie är först lite motsträvig med att visa sina färdigheter på klaveret och säger att hon inte spelat på länge och är ringrostig. Men när dragspelet väl är mellan händerna så sluter hon ögonen, trevar lite med fingrarna på klaviaturen och sedan fylls lägenheten av tonerna från "Vi går över daggstänkta berg", "Små grodorna" och "Är du kär i mig ännu Klas-Göran".
– Det här är min hobby som jag har för mig själv. Jag har bara uppträtt en gång i mitt liv och det var på en lysningsfest för länge sedan.
Marianne var yngst i en syskonskara på fyra flickor och växte upp på gården Kulefalls Nedergård utanför Östra Ryd.
– Jag gick på Skärnäs skola, det var tre fyra kilometer dit och jag brukade cykla. På vintern blev det skidor eller spark. Om det vart dåligt väder någon gång spände pappa släden för hästen och hämtade oss med den.
Skolan var liten och hade två salar, en för årskurs 1-2 och en för 3-6. Salarna utnyttjades som lektionssalar, gymnastikhall och där åt barnen också sin medhavda matsäck.
– Sista året jag gick fick vi varm choklad att dricka till matsäcken. Det var nog någon slags början på den skolmat som finns i dag.
Mariannie tyckte skolan var helt ok men efter sex år fick det räcka och hon började jobba i lantbruket hemma på föräldragården. Det var ett småskaligt jordbruk och det mesta arbetet gjordes utan maskiner.
– Pappa var den tredje generationen som drev gården. Vi hade sex mjölkkor, kvigor, hästar, höns och grisar. Det fanns ingen traktor på gården så allt jobb på åkrarna sköttes med hästarna. Det var ett tungt jobb men man blev van och det var roligt. Jag mjölkade för hand två gånger om dagen. På sommaren när korna betade i en hage en bit bort tog man cykeln dit och när el drogs till gården i början av 1940-talet var det högtidligt.
När Mariannie var sexton år träffade hon den fyra år äldre Henning på en påskfest som NTO (Nationaltemplarorden – en nykterhetsorganisation) anordnade i Östra Ryd.
– Festen kallades äggagille och vi dansade och åt ägg. När festen var slut skjutsade Henning mig hem på sin cykel och vi bestämde att vi skulle ses om fjorton dagar när det var dans på Valborgsmässoafton i Östra Ryds Folkets park.
Sedan dess har de varit ett par, och de förlovade sig vid foten av Ramunderberget, vid kanten av Göta kanal på Mariannies nittonårsdag.
– Vi hade tänkt gå upp på berget men det blev lite för dåligt väder. Sen tog vi taxi hem till Kulefall för att berätta och jag minns att när vi kom fram ropade en grannfru att vi fått en prins. Så nu hissas alltid flaggan för mig och kungen på min födelsedag, säger hon och skrattar.
När Henning och Mariannie gift sig flyttade de in i en liten lägenhet på Bielkegatan i Söderköping som då, 1950, kostade 250 kronor om året i hyra.
– Den var jättefin med en liten järnspis och kakelugn. Visst, den var lite omodern men vi hade kallvatten och toa. Vår son Ove föddes under tiden vi bodde i den lägenheten.
Henning jobbade som maskinist. Först på mjölkcentralen i Söderköping och sedan på textilfabriken Fix. Mariannie var större delen av sitt arbetsliv sömnadsbiträde på Storängen. Paret fick ett långt liv tillsammans innan Henning gick bort för tio år sedan.
Varje tisdag och lördag under odlingssäsongen träffas ett gäng i Örtagården, som är en grönskande trädgård mitt i Söderköping. Trädgården är öppen för allmänheten och drivs av föreningsmedlemmarna.
– Det är viktigt att träffa och umgås med andra. De andra jobbar i trädgården och jag brukar vara med och brygga kaffe.
Mariannie, som tycker om att baka, bakar själv det mesta matbröd och kaffebröd hon behöver.
– Jag ska ju ha fest nu på min nittioårsdag så jag har bakat tre marängtårtor. Vi blir trettiofem personer.
Festen ska vara i Kättinge IF:s klubbhus på Vikbolandet som ligger nära där sonen Ove bor med sin familj. Hon säger att hon inte vill ha några presenter, folk får sätta in pengar till Cancerfonden i stället.
– Jag behöver inte mer saker och det är ett bra ändamål.