När jag valde att åka till Indien visste jag inte riktigt vad som väntade. Självklart så vet jag att landet lider av stor fattigdom och att detta på många sätt återspeglas i samhället, men trots det kunde jag aldrig ana det som mötte oss när vi anlände till Hyderabad.
Vi tog en så kallad pre-payed taxi från flygplatsen. Trafiken var som väntat ett kaos; bilar, människor, kor, hundar, getter och rickshas (tvåhjulig dragkärra eller trehjulig cykeldroska) som alla trängdes på leriga gator. Bussar överfyllda med passagerare som hängde ut ur i de luckor där fönster fattades. Familjer som trängdes på samma moped. En pappa som körde och en mamma som krampaktigt höll kvar sina barn som förskräckt tittade på den kaotiska miljö som omgav dem.
Avgaserna var så täta att de la sig som en dimma över vägen och både jag och Eva kände hur det tjocknade i halsen.
Trots denna extrema miljö var det inte det som fångade vår uppmärksamhet och fick obehagskänslan att sprida sig i kroppen. Mil efter mil sträckte Hyderabad ut sig runt om bilen. Utanför rutorna kunde vi se tusentals betongskelett från byggnader som börjat förfalla redan innan deras grunder var färdigkonstruerade. På dessa satt trasiga skyltar med texter som "paradise home" och "Get your dream home" som tillsammans med de många reklamskyltar, till exempel "the size of your wages should not decide the size of your smile" som banker satt upp för att uppmana folk att ta lån, skapade en ironisk kontrast och var ett direkt hån mot invånarna. I dessa tragiska kvarter kunde vi skymta människor som såg ut från öppningar i väggarna. Fattiga, iklädda trasiga kläder, smala och hungriga men lyckligt lottade i jämförelse med de personer som trängdes på marken under dem. Man kunde se människor som bodde i skjul utan väggar och golv, under högar av tyg och däck, och även de som enbart hade en stav och ett knyte med sina tillhörigheter framför sig då de satt på de trånga gatorna.
Bergskanter och kvarter fyllda med dessa provisoriska hus försvann bakom oss bara för att ersättas av ett nytt.
Stanken av avgaserna och ljudet av tusentals bilar som tutar utan något resultat fyllde omgivningarna.
Konstigt nog så möttes man av leenden från många av de människor som vi passerade.
Hur kunde dessa personer le?
Trots det känner jag mig ändå glad att vi befinner oss på vår resa och får se att det arbete som organisationer som till exempel Fairtrade står för faktiskt gör skillnad. Det finns tusentals sätt som man kan hjälpa och förbättra livet för många som lever under liknande förhållanden. Därför känner jag mig lycklig då jag vet att bara genom att göra ett rättvist val i affären kan alla förbättra levnadsförhållanden för ett antal av dessa personer.
Jag kommer fortsätta att arbete med rättvisehandel när jag kommer hem, för vem kan ignorera den problematik som finns efter att ha sett något sådant?