– Ibland känns det som att jag är enda flatan i byn, men så är det ju inte. Det vet jag, skrattar Mathilda Rasmussen.
Hon är väldigt glad och stolt över att få vara med i artisten Tina Wilhelmssons musikprojekt Visa verkligheten.
Att stå upp för alla hbtq-personer och samtidigt få skapa musik är viktigt för henne.
– Jag drivs av hur viktigt det är att vi alla får en röst. Att det finns filmer, musik och böcker med hbtq-personer så att det finns människor att relatera till. Inte bara att andra ska skriva om oss. Om jag kan hjälpa till så att ungdomar och andra har människor de kan identifiera sig med så vill jag göra det. Jag vill skriva och ta plats. Det är viktigt att vi alla vågar just det, ta plats.
Det var först i sista stund som hon skickade in sitt bidrag till musikprojektet. Monologer från många egna teaterpjäser som på olika sätt berör temat att vara annorlunda och att ha en sexuell läggning som inte är hetero. Nu är hon en av åtta personer som får sin egen visa.
– Det är så coolt att det är visor. Så supersvenskt som tar in ett helt nytt perspektiv. Det är så häftigt, utbrister Mathilda Rasmussen och hennes blågröna ögon lyser.
Under ett år ska gruppen skapa tillsammans. Tina Wilhelmsson ska skriva texter utifrån deltagarnas berättelser.
– Hon öppnar verkligen dörrarna för oss och det är skitstort. Det handlar om att vi också är människor som måste få synas och höras. Det är dags nu. Att visa människorna bakom bokstäverna. Vi är många och alla är olika. Om vi får synas kan det också ge styrka till andra.
Mathilda Rasmussen berättar att det ofta känns som om hon går vid sidan av. Under pride-veckor syns hbtq-personer men inte så ofta annars.
– Många vågar inte fråga om mitt privatliv för de vill inte göra mig obekväm. Det kan vara på arbetsplatser med nya kollegor eller annat. Människor försöker vara så goda som möjligt och de vet inte alltid hur de ska göra. Det är i alla fall så jag väljer att tänka. Att det är av hänsyn de inte frågar, men jag har inga problem med att berätta.
Hon drivs av energin att berätta och förklara. Att visa att alla konstellationer och människor är lika mycket värda. Dödsskjutningarna i Orlando i USA är en sådan tragedi som visar att det fortfarande finns många som inte accepterar olikheter.
– Det finns fortfarande homofobi i Sverige, även om vi har våra rättigheter. I andra länder, som Ryssland, är det mycket värre. Men även här finns ett språkbruk som man använder utan att tänka.
I sitt arbete som fritidsledare tar hon ofta upp dessa frågor med ungdomarna, speciellt då hon hör att någon använder ord som bög och fitta.
– Oftast är det okunskap som ligger bakom eller att man helt enkelt inte tänkt. Det är jätteviktigt att prata om det, tycker Mathilda Rasmussen.
Enda sedan hon var barn har hon vetat att hon är lesbisk. Då hon som barn förstod att pojkar fick pussa flickor klippte hon håret och kallade sig för Rasmus. Men det fungerade inte under skolåren. Då fick håret växa och känslorna stängas in.
– Det var inte okej när jag gick i skolan. Jag hade behövt ha en förebild då och om jag kan ge barnen det idag så är det väldigt nice. Jag vill visa att alla inte är likadana. Det finns inget som är mer normalt än annat. De ska förstå att de har en röst och att ord kan förändra världen, säger hon.