Annas tjat om pizza räddade familjen från tsunamin
Familjen Rosander, Christer och Carina med döttrarna Karin och Anna mellan sig, är glada över att alla fyra kunna sitta vid köksbordet i det julpyntade huset i Söderköping. De visar på kartan över Khao Lak var de bodde.
Foto:
Christer och Carina Rosander med döttrarna Karin, 14, och Anna, 12, sitter samlade runt köksbordet i Söderköping och berättar om vad de var med om, hur de klarade sig, alla fyra, när tsunamin förändrade så mycket för så många.
Backpackerfamiljen Rosander, vana att resa på egen hand, gav sig den 10 december förra året av på en månadslång resa med bara 22 kilo packning i två ryggsäckar. I Thailand hade de varit förut.
I Khao Lak tillbringade de fyra-fem dagar. Den 27 december skulle de åka vidare till Koh Samui, där de skulle möta Carinas syster och hennes familj.
De bodde i en lågbudgethydda, 15 meter från stranden, Nang Thong Beach, med bara några skjul mellan hyddan och vattnet. De hade träffat en svensk tjej som hade en outlet-butik och hon hade tipsat dem om ett ställe på huvudgatan som hade jättegod pizza.
- Anna är pizza-älskaren i familjen. Hon ville så gärna äta pizza, berättar Christer.
"Det kommer en stor jävla våg"
Ingen annan i familjen gillar egentligen pizza. Kvällen innan tsunamin kom gick de i alla fall till den restaurangen, men då åt hela familjen oxfilé där istället. På morgonen den 26:e gick de först en promenad på stranden, där de träffade personer som de mött tidigare, bland annat en italiensk kvinna, och ett äldre par från Norrköping.
Anna tjatade om att hon ville ha pizza till frukost. Så istället för att som vanligt äta frukost på restaurang Tucta vid stranden gick hela familjen upp mot huvudgatan, efter en kort diskussion om de skulle dela på sig så pappa och Karin skulle stanna på strandrestaurangen.
Plötsligt exploderade en transformator på en stolpe intill dem, med ett gnistregn. Bakom dem kom folk springande upp från stranden.
- Vad är det som händer? Ingen säger något. Men jag ser att att de är fullständigt skräckslagna. Sedan ser jag något grått, som såg ut som rök, men ändå inte. Plötsligt inser jag att det är vatten, säger Christer som skrek åt familjen: "Det kommer en stor jävla våg! Spring!"
Efteråt har de förstått att vattnet aldrig steg så högt som de var just då. Men de sprang, mot en högre höjd, mot djungeln. Där uppe, på en platå, stannade de.
"Nästan ingen hel familj"
De förstod snart att det varit en tsunami, ryktet sa att det varit en jordbävning utanför Indonesien. Det gick också rykten om att det kunde komma ännu en våg. De höll ihop med några svenskar de träffat i djungeln, ett ungt par och en mamma och dotter som letade efter den andra halvan av familjen, pappan och en son, som senare visade sig vara omkomna.
- Vi satt i djungeln hela dagen. Vi hade inte ätit eller druckit något.
Det enda familjen Rosander fått med sig var kläderna de bar på kroppen, och den lilla fjällrävenryggsäck som Carina alltid hade med sig, med pass, biljetter och kort. Och nyckeln till den hyrda hyddan, Arm Bungalow nr 1, som utplånats helt av jättevågen.
Framåt kvällen när det började bli olidligt utan vatten, tog sig familjen till en bungalowanläggning i kanten av djungeln, där de visste att de kunde få vatten. Det blev en samlingsplats för flera hundra människor, oskadda och svårt skadade, föräldrar som letade efter barn och barn som letade efter föräldrar.
- Det fanns nästan ingen hel familj, säger Carina.
Allt var borta
Allt var kusligt lugnt, folk berättade i vanlig ton om fruktansvärda förluster. Det var chocken, säger Carina, vi befann oss som i en bubbla. När de tittade ned mot stranden möttes de av en overklig syn: det fanns inte en byggnad kvar vid området där de bott. Allt var borta.
Den tanke de hade i huvudet var att få barnen bort från ödeläggelsen. De tog sig till Phuket på ett pickup-flak och sedan till Koh Samui.
- Vi valde att inte åka hem, säger Carina.
På flygplatserna var det fullt och själva var de oskadda, till skillnad från så många andra.
De känner att de gjorde rätt, som stannade kvar i Thailand, för de där dagarna bearbetade de det som hänt, genom att prata och prata, i tryggheten hos systern och hennes familj på Koh Samui. Särskilt Carina och Anna har gråtit mycket över det de sett efter att vågen kom.
Söker information
Den 10 januari kom de hem. Sedan dess har de mejlat och sökt information på internet, för att få veta vad som hänt människor de mött under resan. Den italienska vännen klarade sig, med svåra skador. Paret från Norrköping klarade sig också.
- Man inser mer och mer, dag för dag, vilken tur vi hade, säger Christer.
Av tusen svenskar i Khao Lak klarade sig hälften.
- Man delar upplevelsen med så många, säger Carina.
Hon och Christer följer tv-inslagen i tsunamins spår, men döttrarna orkar inte riktigt.
- Jag tycker det är jobbigt ibland, säger Karin.
Ändå planerar familjen att åka utomlands igen nästa år. Och de kan tänka sig att återvända till Thailand, som de älskar, för det vänliga folkets skull.
Så jobbar vi med nyheter