Måndagen den 30 mars vaknade han med feber, 38 grader. På tisdagsmorgonen kom torrhostan. Febern steg till 40 grader.
Mikael, som vill vara anonym eftersom alla skyr coronasmittade, är i 40-årsåldern och jobbar på en skola i Norrköping.
– Jag brukar aldrig ta några tabletter, men nu tog jag febernedsättande och hostmedicin. Inget hjälpte.
På onsdagen blev han sämre och tog en taxi till Vrinnevisjukhuset.
Sjuksköterskan som mötte honom i det där gula corona-tältet utanför sjukhuset, tittade bara på honom och sa att han inte tillhörde någon riskgrupp och att han inte skulle testas för covid-19.
– Snälla, jag har ju alla symtom och jag kan inte andas, bad jag. Men då svarade hon bara att eftersom jag kunde prata med henne nu så var det nog inte så farligt.
Så Mikael skickades hem. Och blev sämre.
– När jag vaknade på fredagen bubblade det i lungorna.
– Jag drar in luft, men kan inte pressa ut den.
Han ringer 112.
– När jag sätter mig i ambulansen frågar sköterskan om jag har duschat med kläderna på. Nej, svarar jag, jag svettas bara.
I ambulansen hör han hur sköterskan pratar i telefon med akuten på Vrinnevisjukhuset. Sköterskan säger att de är på väg in med en covid-19patient och att han behöver en respirator eller intuberas.
När han kommer fram är allt förberett, men intuberingen funkar inte. Han har för mycket slem i lungorna och luftrören.
Respiratorn kopplas in och han får veta att han kommer att ligga i den i minst en vecka. Lungkapaciteten är nu nere på 20 procent.
Det följande dagarna händer inget. Han har lika svårt att andas och upplever att läkarna inte har en aning om vad de ska göra. Efter 40 timmar i respiratorn har inget hänt.
Men sedan händer något påtagligt i hans kropp under loppet av ytterligare 20 timmar. Lungkapaciteten går från 20 procent till 75 procent.
– Vilken resa du gjorde, säger en läkare till mig då. Samtidigt har jag en känsla av de inte hade en aning om vad det var som gjorde att jag plötsligt kunde andas igen, säger Mikael.
Men det kan ha varit hans farfar som räddade honom.
Under den mest kritiska tiden i respiratorn "vaknade han" och stod plötsligt i Hageby, det var fint väder och han tänkte att eftersom han ändå var här så kunde han passa på att titta till sin farfar.
– Han öppnar sin altandörr och jag kliver in. Han tittar på mig på ett väldigt konstig sätt och frågar vad jag gör där. När jag säger att jag är där för att hälsa på honom säger han åt mig att ta på mig skorna och gå tillbaka samma väg jag kom. Det är inte tid för mig än.
Mikaels farfar har varit död i flera år.
Några timmar senare vaknar han. Då har det vänt. Lungkapaciteten ökar.
Måndagen den 6 april har det gått en vecka sedan han fick de första symptomen och han har kopplats bort från respiratorn och kan andas för egen kraft.
Han vet inte av vem, var eller när han kan ha smittats, men han är kritisk till informationen som gått ut om riskgrupper och vilka som riskerar att bli allvarligt sjuka av coronaviruset.
– Jag tillhör ingen riskgrupp, det ska inte kunna hända mig. Hade jag vetat det jag vet nu så hade jag varit mycket oroligare. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hela situationen och sköterskan som lekte med mitt liv när hon skickade hem mig utan att testa mig. Jag höll ju på att stryka med.
Han kan ha smittats på skolan, eller i Stockholm där han var för att hälsa på sin dotter två dagar innan han fick de första symptomen.
– Vi åt på restaurang, men jag träffade bara sex personer på hela dagen.
Ingen i hans närhet har insjuknat i covid-19, inte på hans arbetsplats, inte bland hans vänner.
Han tror att han klarade sig tack vara sin grundfysik, och att han fortfarande är aktiv inom idrott, bland annat som fotbollstränare. Men de träningarna har under flera veckor varit inställda så där tror han inte han smittats. Mest lutar han åt att det är på jobbet. Men han vet inte.
Efter tre dagar kopplades han bort från respiratorn, tidigare än vad som sagts. Kanske inte enbart för att han är på bättringsvägen utan kanske för att någon annan behöver den åtråvärda respiratorn bättre än han.
På avdelningen kommer viss vårdpersonal in till honom i full skyddsmundering, andra inte.
– Vissa ser ut som att de har rymddräkt på sig, andra har knappt något skydd alls. Det får mig igen att tänka på att de inte själva vet vad de ska göra. Att alla gör olika. Att jag bara råkade klara mig.