– Nej du, jag drog vinstlotten som hamnade här. Nisse och jag har det så bra, säger 93-åriga Gun Jansson, som vi stämt träff med på gården Björnhult där paret bor.
Men det första stoppet för dagen blir några kilometer därifrån, vid kyrkan. Den vita resliga fasaden bländar i solljuset denna vårdag.
Så mycket besökare är det inte här numera. Men det fanns en tid då området var en central plats. Kyrkbänkarnas fylldes och det gick till och med kyrkbåtar över sjön Tisnaren, som ligger precis nedanför. I ett av husen intill kyrkan har det varit en skola.
– Då var det liv och rörelse. Men den lades ner i mitten av 1980-talet, berättar kyrkvaktmästare Suzanne Duraffourd, som bor med sin make i grannhuset.
Där har de bott sedan 1982.
I det röda trähuset på andra sidan kyrkan låg handelsboden. Den slog igen 1992.
– Visst känns det vemodigt men man kan ju inte gå omkring och var ledsen. Här i Skedevi är det fantastiskt, säger hon.
Vid kapellet i nedre delen av kyrkogården jobbar Jane Ljung, som också är kyrkvaktmästare, men med ansvar för utomhusmiljön. Hon är i full färd med att räfsa upp grenar och gammalt gräs.
– Jag bor i Finspång men jobbar här och trivs jättebra. Det är så fint i Skedevi. Jag blev erbjuden att jobba på en annan kyrkogård men vill faktiskt inte byta, säger hon.
Men att flytta till Skedevi, kan hon ändå inte tänka sig. Det känns lite för långt bort. Däremot finns drömmen att bo på landet någonstans.
Finns det några yngre som bor i Skedevi? Suzanne Duraffourd pekar på två nybyggda hus tvärs över en stor åker. Det får bli ett besök i det gula bostadshuset med den stora byggnaden i samma färg, precis intill.
– Hej, vad kul att ni kommer, oväntat men trevligt, säger Emma Glimring, som visar sig vara dotter i huset.
Hon presenterar sig som egenföretagare. Sedan några år tillbaka driver hon Glimrings bil- båt- och möbeltapetsering i en lokal i det intilliggande huset. Tillsammans med sin femårige son och katten bor hon i en 120 kvadratmeter stor lägenhet ovanpå.
– Jag började sy kläder, men pappa är väldigt bilintresserad och föreslog att jag skulle satsa på det här, och det snurrar på, säger Emma.
Hon visar ett bilsäte som fått en personligt touch efter en kunds eget önskemål.
Så är det dags att styra mot Björnhult och Gun Jansson. Det blir ett varmt möte med den numera, sedan lång tid, pensionerade distriktssköterskan som kom till bygden redan 1953.
– Mottagningen var i Hävla, men jag hade ett stort upptagningsområde, jag åkte runt med bil. Vi var fyra som hade bil på den här tiden, jag, doktorn, fjärsman och disponenten, säger hon.
Gun Jansson låter förstå att jobbet som distriktssköterska var helt annorlunda mot i dag.
– Vi fick göra nästan allt. När det gick tuberkulos i några hem blev det min uppgift att sanera. Lika så var jag med och förlöste en kvinna i bilen, berättar hon.
1969 kom Gun Janssons nya hemadress att bli just Björnhult. Hon hade hittat kärleken i sin Nisse, som nu är 84 år. De hade gift sig två år tidigare. Just den här dagen är han ute och sladdar grusvägarna med traktorn.
– Han kom till mottagningen och skulle ta en spruta, förklarar hon deras första möte.
Numera ägnar sig Gun Jansson helhjärtat åt hembygdsföreningen och hembygdsgården ett stenkast bort. Arbetet där tar nästan all hennes tid.
Hon pratar sig varm om verksamheten med de populära torpvandringarna och den årliga sommarfesten. Men hon medger att det ibland kan kännas lite ensamt.
– Nisse har ju sina gubbar som han umgås med och som kommer hit. De jagar och så. Förut fanns Röda korset som jag var med i. Vi hade syföreningar, men till slut var det svårt att hitta någon som ville bli ordförande och då försvann föreningen, säger hon och tillägger:
– Förr hade vi väl tolv skolor i bygden tror jag och nio affärer. Nu åker jag till Vingåker när jag ska handla.
Och åker gör hon med bil. Som hon kör själv.
– Hur tror du annars att jag ska ta mig någonstans här ute? frågar hon med stor förvåning.
Trots att bekvämligheterna finns en bit bort vill ändå både Nisse och Gun bo kvar på gården så länge de bara kan.
– Jag vill inte tänka på den dagen då vi måste lämna det här, men jag vet ju att den kommer, säger hon.
