Ulla från Blacka till Indien
1 januari var resan till södra Indien planerad. - Vi diskuterade om vi skulle våga åka, med tanke på flodvågskatastrofen, säger Ulla Trygg på Kullerstads församling i Skärblacka. Men i väg kom de, en grupp på tio kvinnor från Linköpings stift. Ulla var den enda resenären från församlingarna i Skärblacka med omnejd.
I fiskebyn Tranquebar uppförs byggnader frö dem som blivit av med sina hem. FOTO: PRIVAT
Foto:
- Hela hösten har vi haft en studiecirkel om kvinnor i Indien, men också som vår svenska kvinnohistoria, berättar Ulla Trygg, som är diakoniassistent i Kullerstad församling.
Det finns beröringspunkter, tycker hon.
- Till exempel frågan om kvinnliga präster, där man har samma diskussion inom kyrkan i Indien som vi hade för flera år sedan.
Att vara kvinna i Indien kan vara svårt. Det är mannen som bestämmer. Det märkte de svenska kvinnorna när de reste runt i delstaten.
- Vi var tvungna att ha en man som förde vår talan när vi till exempel skulle handla, berättar Ulla.
Tigga
En kvinna som är änka eller frånskild har ofta ingen annan utväg än att tigga. Gifter hon om sig kanske inte mannen vill ta hand om någon annans barn. Då hamnar de på gatan som tiggare.
- I de små byarna där det inte fanns västerlänningar, fanns heller inget tiggeri.
Gruppen från stiftet lämnade Östergötland 1 januari och anlände till Indien på kvällen den 2 januari. De kom till Tamil Nadus huvudstad Chennai, som tidigare hette Madras. Där stannade de i tre dagar, för att sedan fortsätta sin resa. Präster och andra från församlingarna på de olika orterna tog hand om dem och visade dem tillrätta.
- Vi deltog i flera gudstjänster, säger Ulla. Gudstjänsterna var på tamil, språket som talas i delstaten.
Under sin resa såg kvinnorna från Sverige spår av jordbävningskatastrofen, även om påfallande mycket hade reparerats och städats upp.
- På skolor kunde vi se hur människor packade, sorterade och delade ut hjälpsändningar till behövande.
Ulla berättar om fiskebyn Tranquebar, där männen som var ute med sina fiskebåtar, inte märkte av jordbävningen och den gigantiska vågen. När de kom tillbaka in till hamn med sina fiskebåtar, såg de bara förödelse. 350 hus som legat vid stranden när de åkte ut för att fiska, var borta när de kom iland. Nu håller regeringen på att snabbuppföra en typ av baracker för människor som blivit hemlösa.
- Man såg få kvinnor och små barn i byn, säger Ulla. De var nere vid stranden när vågen kom.
Ett av de starkaste minnen som Ulla bär med sig hem, är trots allt något annat.
- Vi kom till en liten by där många människor bodde i lövhyddor. Här finns ett kyrkligt, internationellt projekt som går ut på att stödja kvinnor. De bildar en grupp som har som mål att spara 20 rupie per månad. I det här fallet gjorde de tegel , som de fick mat för. Sedan orkade de göra mer tegel, sälja en del, spara en del pengar och sedan var de igång. Det hela växte bit för bit, de kunde till exempel bygga ett hus. När kvinnor bildar en grupp kan männen tala med gruppen, och när kvinnorna ökar sitt välstånd kommer det hela familjen till godo.
- Det var så positivt och stod för hoppet inför framtiden så det gjorde ett starkt intryck.
Kontakterna med kvinnor i Tamil Nadu är inte slut i och med att de svenska kvinnorna kommit hem igen. Till sommaren kommer en grupp indiska kvinnor hit, för att delta i en stor sammankomst i Västerås.
Insamling
Skärblacka/Kimstad Röda Korskrets har genomfört bössinsamlingar till Asien i Skärblacka vid tre tillfällen. Dessutom har de placerat bössor vid kassorna i affärer i Skärblacka och Norsholm. Även BK Vingen har bidragit med en insamling vid en turnering och den inbringade 2.058 kr.
Allt som allt har kretsen skickat 42.366,50 kr till Flodvågornas offer.
Rita Wahlbäck, som är sekreterare i styrelsen är mycket glad över generositeten.
Så jobbar vi med nyheter