Att alla kallar honom för en levande legend tar han med ro.
– Det har jag inte tänkt på, men det känns bra, säger Max Romeo innan han ska in i replokalen för att köra loss War inna Babylon, One step forward och andra klassiker.
Musiker har han varit i över 50 år och givit ut en mängd album. När han var liten hade han att välja på att bli präst eller sångare, berättar han.
– Jag tänker fortfarande på om jag hade tjänat mer pengar om jag hade blivit präst, säger han och nämner att pengar är roten till allt ont, vilket han sjunger om i sin låt "The love of money".
Under sin uppväxt lärde han känna Bob Marley som han bodde granne med.
– Han älskade att spela fotboll och vi var båda intresserade av odling, säger Max Romeo.
Han och Bob Marley spelade flera gånger på samma konserter under 1970-talet när det var väldigt oroligt på Jamaica.
– Många skrämdes till tystnad, de var rädda för att bli skjutna, men mig lyckades de inte tysta, jag kände ingen rädsla.
Det är för övrigt tack vare Bob Marleys gamla road manager Winston G Harriot som Max Romeo nu har kommit till Skärblacka. Han var i Stockholm och såg Marx Gallo & Hilltown Syndicate uppträda på en klubb där.
– Han tyckte att vi borde komma till Jamaica och spela in en skiva där, säger sångaren Kevin Acuña, som går under artistnamnet Marx Gallo.
När de väl var där fick de även möjlighet att hälsa på Max Romeo.
– Sedan när vi kom tillbaka till Sverige fortsatte vi att ha kontakt med Winston och då tänkte vi att vi skulle bjuda hit Max Romeo till minneskonserten.
– Jag tycker det är underbart med en minneskonsert. Jag var ju vän med Bob Marley och jag mötte ju de här unga människorna hemma hos mig. De var väldigt bra, så det känns bra att komma hit och spela med dom, säger Max Romeo.
På ett hus vid infarten till Skärblacka hänger en flagga som hälsar Max Romeo välkommen. Ut från huset kommer Gunilla Lindberg med ett par vinylskivor för att få autografen på dem.
– Jag blir alldeles knäsvag, säger Gunilla Lindberg när hon ser Max Romeo.
Och imorgon ska hon givetvis gå på minneskonserten.
– Det är Skärblackas nationaldag. Varje gång jag går dit och ser allt folk på håll så reser sig håren på armarna och jag börjar gråta. Det är så stort. Det är en sådan enorm gemensamhetskänsla. Man känner verkligen att man är en del av något riktigt stort. Jag börjar nästan gråta nu bara jag pratar om det, säger hon.