Hur känns det då att gå i pension?
– Det är dubbla känslor. På ett vis är det skönt, eftersom jag känner att jag gjort mitt. Samtidigt blir det tråkigt att inte få träffa alla arbetskamrater och skolans elever dagligen längre.
– Men åtminstone en "gammal" arbetskompis kommer jag att fortsätta träffa, min dotter Helen, som jobbar här på skolan som fritidspedagog.
Kan du summera det bästa och sämsta med dina nästan 30 år på Mosstorpsskolan?
– Det bästa är alla kontakter jag fått med människor, såväl personal, föräldrar som elever. Ibland träffar jag dessutom föräldrar som jag tidigare haft som elever här på skolan och då märker man att åren runnit iväg. Det händer att det kommer fram en numera vuxen elev, som hade en lite vinglig och strulig väg under skolåren och säger att, "numera Kalle, förstår jag vad du menade, när vi snackade allvar ute i skolkorridoren ibland...". Då tycker jag att man nått dit man hoppades.
– Det sämsta har varit att få se och ta hand om klotter och annan skadegörelse på skolan, för här handlar det om både tid och pengar, som skolan skulle kunna använda till mycket bättre saker. Men som tur är har vi varit ganska förskonade av sånt, här på Mosstorpsskolan.
Hur kan du summera dina sista år som vaktmästare på skolan?
– Det har fungerat bra och det jag är mycket nöjd med, är att jag direkt tagit tag i saker som gått fel. Så om en elev haft sönder något, har jag kontaktat föräldrarna och så har eleven fått komma hit och hjälpa till med att laga det som förstörts. Det har jag gjort utanför skoltid, men det har känts mycket bättre, än att bara skicka hem en räkning till föräldrarna.
Läs mer i fredagstidningen.