Under de 23 år syster Signe verkade i Sankt Anna blev hon en legend och någon som alltid fanns till hands. Så till exempel när Eleonor Fornander (då Magnusson) föddes den 4 mars 1947. Föräldrarna Ulla och Nils-Erik Magnusson bodde ute på Djursö. Pappa Nils-Erik fick hämta syster Signe med båt och sedan gick de de tre kilometrarna från Önnudden till Djursö. Hon hann i tid och förlossningen gick utan problem.
– Sedan mötte jag henne som vuxen också. När jag 1963 jobbade på Båtsholms pensionat hjälpte hon mig med en böld. Hon hade sina egna metoder och rörde till en blandning av kåda och groblad. Det hjälpte.
I Skärgårdsmuseet vid Tyrislöt träffar vi Elsy Nilsson och Dag Karlsson, idag kring 80-strecket.
– Dag och jag var klasskamrater vid Ämteviks folkskola. Dit kom hon regelbundet för att undersöka barnen. Vi fick stå på led. Hon mätte, vägde och vaccinerade oss, bland annat mot smittkoppor. Man hade respekt för henne, säger Elsy.
– Hon hade egen bil och båt och det var stort, säger Dag, som även fick bistå henne flera gånger vintertid.
– När hon körde fast med sin lilla Ford Anglia fick jag ta hästen och dra loss henne. Jag var bara 15-16 år då.
Syster Signe levde för sitt arbete. Hon bodde vid Sjövik i Tjärholm, där hon även hade sin mottagning. Men oftast var hon ute på hembesök. Där hon inte nådde fram med bilen tog hon sin eka med utombordare och for mellan öarna. När hon kom 1946 var det vanligt med hemförlossningar. Det året hade hon 14 förlossningar.
– Det kunde vara långa resor när hon förflyttade sig mellan patienterna. Skulle hon från Södra Finnö upp till Vrångö tog det en himla tid, säger Elsy Nilsson.
– Ofta var barnet redan fött när hon kom fram, men kunde då ta vid och göra alla undersökningar som behövdes.
In på 1960-talet blev det allt ovanligare med barn som föddes hemma.
För det mesta åkte hon ensam mellan öarna. Vid dåligt väder anlitade hon en skeppare. På vintern,när isen bar, körde hon bil mellan öarna. Med sin lilla Anglia, och senare Volvo PV, tog hon sig fram där det var oplogat och halt.
I början på 1960-talet fick hon hjälp av en hydrokopter.
– Hon hade en fantastisk sångröst och sjöng solo i kyrkan och även ute vid Capella Ecumenica, säger Elsy, som också har en annan berättelse om hennes sång.
– Hon "sjöng ut" de döda. När min mormor dog 1951 kom syster Signe med sin transportabla orgel. Hon samlade alla runt den döda och "sjöng ut" henne.
Hon hade ofta orgeln med sig vid sjukbesöken och sjöng och spelade för patienterna.
Elsy Nilsson blev själv sjuksköterska, liksom hennes väninna Ragnhild Selhammar.
– Signe var så stolt när vi hade klarat sjuksköterskeutbildningen och kallade oss "sina flickor".
Tillsammans gav de två 2007 ut en skrift om barnmorskor i Sankt Anna under 140 år. Där intar syster Signe en viktig plats.
Signe Sandström finns också med i en nu aktuell utställning på Linköpings stadsbibliotek med rubriken Att hjälpa ett barn till världen. Den är gjord av Regionarkivet i Linköping som har många bilder från syster Signes liv. De flesta tagna av distriktssköterskan Birgit Spång, snart 95 år.
– Vi var vänner och nästan varje sommar hälsade jag på henne i Sankt Anna. Och kameran hade jag alltid med, berättar Birgit Spång, Linköping.
När Signe Sandberg avtackades i januari 1970 mötte 150 ortsbor upp för att hylla henne.