I läkarutlåtande beskrivs den 30-årige mannens hälsotillstånd. Han lider av en lindrig utvecklingsstörning med tydlig intelligensminskning, koncentrationsstörning, uppmärksamhetsproblem, humörsvängningar och är impulsstyrd. I arbetssituationen kan han utföra enklare sysslor men måste ha handfast handledning. Han klarar inte av att ta några egna initiativ. Han klarar heller inte av att hantera pengar och förstår inte dess värde. Den medicinska behandlingen har förändrats med gott utfall, men trots denna förbättring anser läkaren att mannen aldrig kommer att kunna arbeta på den allmänna arbetsmarknaden. Mannen deltar i daglig verksamhet.
Rätt i sista instans
Trots utlåtandet ansåg Försäkringskassan att alla möjligheter till rehabilitering och åtgärder för att komma in på arbetsmarknaden inte var uttömda. Därmed sattes en tidsbegränsad sjukersättning på ett år. Beslutet överklagades av mannen till kammarrätten, därefter överklagade Föräkringskassan till förvaltningsrätten och slutligen till högsta förvaltningsdomstolen.
Den slutgiltiga domen gav den 30-åriga mannen hel sjukpenning, utan tidsbegränsning. Domen fann stöd i den medicinska utredningen, samt bedömningen att mannen var långt ifrån den skyddade arbetsmarknaden och inte kommer klara att arbeta på den öppna arbetsmarknaden.