– Jag arbetade som ingenjör på Siemens i 15 år och gick in i väggen. Jag fick bra och mycket hjälp från företaget, men när jag var på väg att komma tillbaka till jobbet kände jag att det behövdes en radikal förändring i mitt liv för att jag skulle må bra, berättar Maria vid köksbordet i det idylliska huset i Rommetorp.
Efter att Maria sagt upp sig från arbetet som ingenjör blev hennes bikupor allt viktigare och snart togs beslutet att försöka försörja sig på honungstillverkning. I november tar hon examen från en tvåårig biodlarutbildning på yrkeshögskolan i Höör.
– Där har jag lärt mig massor. Att vara biodlare är heller inte alltid en dans på rosor, men när jag känner att stressvärken börjar komma så kan jag styra min vardag på ett annat sätt. Vi har också ett musteri, men i år blev det ingen succé eftersom det inte fanns några äpplen, förklarar Maria och skrattar.
Desto bättre har det gått med Sjöfallets honung som är namnet på hennes egenproducerande honung.
– Vi har ett torp vid Grytek, där vi har tolv små bisamhällen som ska bli produktionssamhällen nästa år. Det stället heter Sjöfallet, så därav företagsnamnet. Sedan har jag ytterligare fem bigårdar runt om i närområdet hos vänliga markägare. Närvaron av bin gör också mycket för åkrarna så det är win-win, säger Maria.
Totalt äger hon 37 bisamhällen, varav 15 producerar honung, som under 2017 har gett sammanlagt 950 kilo honung.
– Ja, det har gått riktigt bra. Till nästa år räknar jag med att fördubbla antalet kupor.
I varje kupa finns det cirka 70 000 bin plus en drottning och ett antal drönare. Att vara arbetsbi (alla är honor) innebär att man jobbar stenhårt, med att bland annat samla in pollen och nektar, och sedan dör. När det är som mest att göra på sommaren så lever ett arbetsbi bara i sex veckor. Drönarnas uppgift är att befrukta drottningen. Efter själva akten som tar två-fem sekunder så fastnar drönarens könsorgan i drottningen och lossnar från drönaren som snart dör. Inte alla drönare går den vägen. De som inte befruktar drottningen, ”avrättas” under hösten i den så kallade stora drönarslakten.
Maria samlar in ramarna med råmaterialet till honungen ungefär tre gånger per sommar från varje bikupa.
– Då gäller det att få bort bina från ramarna innan jag tar hem dem och fortsätter arbetet med att ta bort vaxet som ligger över honungen. Även om jag har en del maskiner så gör jag fortfarande mycket för hand. I år köpte jag en separator som jag är jättenöjd med. Honungen ska sedan stå i två veckor för att få den rätta konsistensen.
Når du ut med din honung i affärerna?– Inte så mycket ännu. Den finns i några butiker. Jag ska försöka marknadsföra mig bättre, med till exempel en hemsida.
Hon har också tankar kring att sälja bipollen.
– Det börjar komma mer och mer. Bipollen är proteinet som bygger upp kroppen och är väldigt nyttigt.
Att syssla med bin och honung är något som växer i Sverige.
– Ja, verkligen. Det finns en stor marknad för att sälja bisamhällen och drottningar.
Du verkar ha hittat en bra balans i livet?– Jag ångrar absolut inte att jag gjorde den här förändringen i mitt liv. Det handlar om livskvalité, slår Maria Mossberg, 47, fast innan det är dags att kolla läget i en av bikuporna.