Per Åkerström passar som hand i handske på Risinge prästgård. Han är förvisso inte präst men den stora delen av sitt yrkesliv har han tillbringat inom Svenska kyrkan. Han är utbildad kyrkomusiker och har arbetat som kantor vilket bland annat betyder att han leder körer och spelar orgel och piano. När han skrev sin magisteruppsats då han studerade medicinsk socialantropologi så var ämnet hur kulturen i allmänhet och körsjungande i synnerhet påverkar människors hälsa. Nu ska han precis ta sig an det sista steget i Svenska kyrkans diakonutbildning.
– Jag ska läsa på halvfart på kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala, berättade Per för mig då vi träffades ute på prästgårdstrappan en förmiddag tidigare i veckan.
Jag hade hört talas om Per som sedan tidigt i våras är anställd som föreståndare på Risinge prästgård. Jag ville veta lite mer om honom. Vem han är och hur han tänker. Målsättningen med det treåriga projekt som Finspångs församling satt honom att leda är att skapa andliga och materiella förutsättningar för att prästgården ska bli en vital del av församlingens verksamhet i framtiden.
– Man skulle kunna säga att det handlar om renoveringar av två slag. Dels en försiktig renovering av prästgården i sig själv. Huset är från 1854 och vi tar nu bit för bit och steg för steg itu med att till exempel ordna fler övernattningsmöjligheter och rusta upp kök och toaletter och sådant. Dels arbetar vi med varsam hand med att skapa en mötesplats som stärker människor inombords, eller för att ta en jämförelse med övriga huset, med ett slags invändig renovering, sa Per Åkerström.
En som bott i prästgården är Pontus Leander som verkade som kyrkoherde i Risinge socken mellan 1923 och 1940. Per Åkerström visade mig hans porträtt som hänger i ett av rummen på nedervåningen.
– Jag får intrycket av att Pontus Leander kanske hade den där förmågan att kombinera tydlighet med lyhördhet. För nittio år sedan kunde nog kyrkan vara både snäv och sträng i vissa moralfrågor. Ändå släppte kyrkoherden iväg sonen Nils till skådespelarutbildning och när Nils gifte sig och fick barn med sångerskan Sara - som senare blev Zarah och en stor stjärna - så fick familjen bo i prästgården. Det sägs att kyrkoherden drog en gräns vid sångövningar i prästgården. Den unga Zarah Leander fick öva på sina sånger ute på dasset, berättade Per.
Per och hustrun Maria Åkerström är västgötar från början. Sedan länge bor de numera i Linköping. Maria Åkerström är kyrkoherde i Slaka Nykils pastorat och även kontraktsprost i Östgötabygdens kontrakt; där Finspångs församling ingår. Svenska kyrkan är kort sagt en viktig del i familjen Åkerströms liv och tillvaro.
Utöver olika arbeten i kyrkan har Per också haft ansvaret som östgötsk regionsamordnare för Radiohjälpens riksinsamling Världens Barn.
– Jag var med på en resa till några av de utsatta och fattiga platser i Afrika där barn och ungdomar lever under fruktansvärda villkor. Vår värd som verkat därnere i trettio år, "varnade" oss. "Ni kommer att förändras av det ni får se", sa han. Det stämde. Jag förändrades för alltid. Sedan dess tittar jag på livet med helt andra ögon. Vilket också påverkar hur jag ser på verksamheten på Risinge prästgård, berättade Per Åkerström.
Han vill att prästgården ska präglas av möten och samtal mellan människor i olika åldrar, från olika samhällsklasser och med olika bakgrunder. Här ska kunna vara läger, ungdomar och äldre som (likt denna sommar) hjälps åt i caféet, personer som från och till bor över och hjälper till med gårdens sysslor.
– Ingen ska vara exkluderad. Men det jag brinner allra mest för är att barn och unga vuxna ska kunna känna sig trygga med att vara sig själva här, sa Per med eftertryck.