Kan det bli svenskare?
Fiol och dragspel i försommarens grönska. Stugor röda, flaggstång vit, himmel blå. Allt i samverkan för att det skulle bli så riktigt svenskt, som gärna tänkas kan. Och spelmansstämma var det, den årliga i Ringarum.
Gammaldans är, som väl är, även för unga.
Foto:
Redan från den välfyllda parkeringsplatsen hörs spelmansfiolerna genom grönskan. Uppe på den lövskogskransade höjden ligger Ringarums hembygdsgård med små röda stugor. Ek och björk lutar sig över dansbanan, där folkmusiken - inte minst då den egna östgötska - nu spelas upp.
På tionde året går den nu, spelmansstämman i Ringarum. Med Ramunder Spel och Dans, Janne Hadar, Bälgadraget, Durspelsmederna, Folklekarne... flertalet från trakten, från Söderköping och Norrköping. För arrangemanget svarar Ringarums Hembygdsförening och Björkekinds Folkdanslag.
En lokal låt
Här dansas det på banan, dricks det kaffe, has det så trevligt på bänkar och filtar. Polskor, mazurkor, valser, hambo ljuder ut över Ringarumsnejden. Något gäng tar upp en lokal låt, mazurkan Julstöket av Ringarums egen spelman Leonard Konrad Levin.
När turen kommer till Folklekarna från Norrköping förklarar anföraren Kurt Ehlert, att de ska spela en låt från trakten söder om Söderköping, som de inte vet så mycket om.
- Men om någon här känner igen den, så tar vi mycket tacksamt emot alla upplysningar...
När scenmusiken tystnar hörs livlig fågelsång, men framför allt så framträder buskspelet. Här äger ständiga musikaliska möten rum i buskagen runtomkring. Små ensembler formeras och spelar låtar, spelar och spelar. Lär av varandra, förmedlar till varandra. Från gammal till ung, från Ringarum till Ankarsrum.
Spontan kvintett
Här har, till exempel, spontant uppstått en märkvärdig kvintett med nyckelharpor, gitarr, dragspel och klarinett som tillsammans klingar ut i en vemodsfylld polska. Och intill, i ett annat buskage, hittar vi Janne Hadar, dragspel och Arne Landström, gitarr.
Båda från Norrköping, ändå känner de inte varann. Men nu har Arne stämt in i en norsk låt, som han aldrig förr hört. Han är son till Sirold Landström, som spelade något halvsekel i Symfoniorkestern och blev hela stadens violinist. Själv trakterar Arne normalt elbas, men den var ju lite väl bökig att ta med till stämman.
Janne Hadar spelar sitt durdragspel, och bland annat ser han nu fram emot att för 20:e gången få delta i stämman i Ransäter. Häromåret vann han durspelsmästerskapen i Ankarsrum, det är han stolt över.
Björn Carlsson, ordförande för kommittén bakom arrangemanget och tillika själv spelman på nyckelharpa, konstaterar att det gått bättre och bättre för varje år.
God tradition
Men när det nu hunnit bli god tradition med spelmansstämma i Ringarum varje annandag pingst, då går alltså statsmakterna och avskaffar just den helgdagen. Så hur det ska bli nästa år, det får vi allt se.
Dagen inleddes med gudstjänst, det är en del av traditionen. Sedan var det dags för allspel, och Björn Carlsson räknade då till 75 spelmän på platsen. Somliga ingående i de uppträdande ensemblerna, men alltså långt ifrån alla.
- Men det är ju också buskspelet, som är själva meningen med de här stämmorna, säger han.
Nog lever folkmusiken, och visst lever gamla Sverige ännu. Det är ju bara att se sig om här på Hembygdsberget i Ringarum mellan Norrköping och Valdemarsvik.
Fast helt ungt är det ju, å andra sidan, inte. Och liksom med så mycket annat så kan man ju även här undra, hur det egentligen ska bli.
Men kanske är det "Evas barn", som visar vägen framåt. Eva Lobenius är resurslärare på Hagaskolan i Söderköping, där hon har dans från förskoleklass och upp till trean. Hon lär barnen folkdanser, både svenska och andra, och här i Ringarum visar de upp sig på scenen.
Föra vidare
- Jätteviktigt att föra de här folkliga danserna vidare, förklarar Eva för oss. Och jätteroligt är det också.
Så nog kommer väl folkmusiken att överleva, liksom den ju alltid har gjort hittills. Något annat kan man ju bara inte tro - i varje fall inte en sådan här dag, mitt i den östgötska försommarens fulla fägring.
Så jobbar vi med nyheter