– Jag har upplevt så enormt mycket positivt, säger Magda.
Hon bor sedan någon månad på äldreboendet Ringgården i Ringarum. Tidigare bodde hon i egen lägenhet, men nu känns det skönt att slippa sköta allting själv. Hon har ett rymligt rum med pentry och badrum, inrett med egna möbler.
– Jag fick ett så enormt fint mottagande här. Alla i personalen är så vänliga och det är god och vällagad mat.
Som barn bodde Magda ute på landsbygden, där hennes far arrenderade en gård. När hon var tolv flyttade familjen till Gusum, eftersom det fanns gott om jobb på bruket för både barn och vuxna.
Som 14-åring började hon arbeta för 25 öre i timmen. Det var ett lite lättare jobb som gick ut på att paketera knappar, säkerhetsnålar och hårnålar, och hon jobbade åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan.
– När man började jobba köpte man en cykel på avbetalning, och som flicka skulle man köpa en symaskin också, berättar hon.
Efter 15-årsdagen fick man börja jobba skift – antingen från 5 på morgonen till 13.30 på eftermiddagen, eller mellan 13.30 och 22.
– Det var andra tider! konstaterar Magda.
Man hade en veckas lagstadgad semester i samband med midsommar, och 1938 utökades det till två veckor. Det året reste Magda och hennes blivande man Oskar Bergman till Åland – en riktig långresa på den tiden.
– Man var förnöjd och glad, jobbade och sparade pengar så att man kunde unna sig mycket trevligt. Vi har kunnat leva ett väldigt bra liv, trots att vi tillhört arbetarklassen.
Magda stannade på Gusums bruk fram till 1940 då hon gifte sig.
– De flesta slutade jobba när de gifte sig, det var ju lite mer att sköta i ett hem då än det är i dag.
På 1950-talet gjorde mopeden entré och med den kunde man ta sig långt. Mot slutet av samma årtionde blev det också populärt med bil.
– Oskar hade ingen lust att ta körkort men det gjorde jag, och första bilen – en Folkvagn – köpte vi 1960.
Den tekniska utvecklingen innebar en allt större geografisk frihet. Magda och Oskar började åka på bussresor till Stockholm, där de gick på teater.
Dagens teknik har hon däremot svårare att förstå, särskilt datorer och mobiltelefoner.
– Man känner sig alldeles bakom, säger Magda.
De fick två barn, dottern Kerstin, 1941 och sonen Rolf, 1949. När Kerstin var gammal nog för realskola var avgifterna höga, men på något sätt lyckades de ändå betala för hennes utbildning. Då det var Rolfs tur att läsa vidare hade samhället förbättrats även på det sättet.
När barnen var stora började Magda arbeta på Konsum där man expedierade bakom disk, och vid sidan av arbetet fortsatte hon – likt många andra kvinnor – att sköta hemmet.
– Jag har haft turen att få vara frisk och stark. Ska man dubbeljobba så måste man vara det.
Hur har du gjort för att hålla dig så stark?– Jag skulle tro att man föds med vissa gener. Och så har jag varit angelägen om att röra på mig och äta bra.
Magda är med i Röda Korset och under 30 år stickade hon tröjor och mössor till bebisar i katastrofområden runt om i världen, och de sista åren gick hennes hantverk till asylsökande familjer på Vrinnevisjukhusets BB-avdelning. Nu är det däremot slutstickat.
– Fingrarna har blivit för stela och ögonen för dåliga. Men när man tänker på vad man inte kan så får man vända på det och tänka på vad man kan i stället, säger hon.
Än så länge kan hon till exempel läsa texten på tv:n, och så kan hon lyssna på radio.
Hur känns det att fylla 100 år?– Det är overkligt. När man känner sig pigg och glad och vill vara ute, då är det svårt att fatta den här höga åldern.