Första leveransen från England anlände lagom till midsommaren år 1947. "Guldkalven", som den lilla grå traktorn lite skämtsamt kallades för, blev genast populär. Under något tiotal år framåt såldes den i över 50 000 exemplar.
Dess stora förtjänst var att den var så lätt, den vägde bara lite drygt ett ton. Här man då en traktor, som verkligen kunde ersätta hästen inom jordbrukets oregelbundna fält.
Köpte – och såldeÄven Håkan Gerhardssons pappa köpte sig en Grålle, till den egna gården i gränsmarkerna mellan Ringarum och Skönberga.
När han sedan år 1963 slutade med jordbruket arrenderades marken ut – och Grålle såldes. 3 000 kronor hade fadern då sagt sig vilja ha, och det var också på kronan vad den av Hilding Bielkhammar förrättade auktionen inbringade.
– Och jag som 13 år gammal hade fått börja köra den, säger Håkan. Det där blev faktiskt som ett litet trauma för mig.
Det lilla traumat ville heller inte gå över. Nej, det satt i. Och så började då Håkan några år in på 1980-talet efterforska, vart familjens Grålle hade tagit vägen.
– Jag ringde länsstyrelsen och de talade om för mig, att traktorn fanns på en gård utanför Flen. Det var i elfte timmen jag kom dit, för han skulle just annonsera ut den till försäljning. Jag bjöd först 4 000 men han ville ha 6 000, så då fick det bli det.
Det där var i april 1986 – och så hade också den här historien mycket väl kunnat sluta.
Men nu fanns det i Ringarum en Rolf Gustavsson, som samlade på allt möjligt och då även gamla jordbruksmaskiner. Och så kom det sig, att de skickade ut kallelse till möte till dem i trakten, som de visste hade haft Grålle.
Rullade vidare– Till det mötet, som var på hembygdsgården, kom 14-15 personer. Sedan hade vi årsmöte i februari 1987 i skolans matsal. Då blev jag vald till ordförande. Och på den vägen rullade det vidare.
Läs mer i onsdagstidningen