Krönika Två lag. Idel elitsatsande ryttare med ambitioner och kunskap så det räcker till ett helt kompani. Ett av dem får bra betalt. Det andra får mer eller mindre kaffepengar. Rättvist? Knappast.

Att dressyren och hoppningen genererar olika ekonomi är nog de flesta medvetna om vid detta laget. Men visste ni att det skiljer i runda slängar drygt 100 000 kronor mellan hoppningens seger i Nations cup i Falsterbo och dressyrlagets seger i densamma?

Märkligt, anser jag. Knappast den rikemanssport som brukar vädras bland fördomarna om ridsport.

Vi kan dra parallellen till nationell ridsport, det är ju ändå mer på "hemmaplan". Allt handlar inte om internationell elit. Vinnaren i hopp-SM för seniorer, Marcus Westergren vann 75 000 kronor ensam för titeln som han snyggt knep i Sundbyholm i helgen som var.

Dressyren hade lag-SM samma helg. Där fick de fyra segrande ryttarna i laget dela på 10 000 kronor. För samma titel som svenska mästare.

För skojs skull kan vi ta en parallell till valfri elitklass också. Exempelvis: FEI grand prix kür - som också reds i Laholm i helgen. Segrande Caroline Carlstedt och Chack CC fick 2 500 kronor i prispengar.

Det går att ställa i förhållande till att den första segern av två SM-finaler för elit i hoppning gav 12 000 kronor i prispengar. Då snackar vi kval. Inte mästartiteln som i sig gav ett uppsving med 75 000.

Dressyr är och förblir grunden till all ridning. Utan dressyr, ingen hoppning. Utan markarbete, inga tävlingar att se på. Dressyren har blivit en sport för de närmast sörjande att se på. Det inte bara förstör för utövarna, det skrämmer också bort sponsorerna. Utan sponsorer: Definitivt ingen sport. Ser du vart jag vill komma?

Vi kan dra exemplet med sponsorer lite längre. Longines, ni vet den där enorma klocktillverkaren, som sponsrar hoppningen. Dressyren sponsras inte. Det är klart att det, med en sådan jätte i ryggen, är lättare att få schvung i priskalaset. Det säger sig självt. Men allt handlar förstås inte om pengar. Det handlar också om respekt för sporten och dess utövare. Vi har dressyrstjärnor i Sverige som är i den yttersta världseliten. Var är de ivrigt påhejande publiken då? Fantasterna?

Var är banderollerna? Tröjorna? Hejaropen innan och ryggdunkarna efteråt?

Det är för mig konstigt att vi påstår oss vara hästfrälsta nördar av dess nåde men samtidigt struntar helt i dressyren.

Det är synd. Oerhört synd. För tro mig, den idrottsliga prestationen är inte ett dyft mindre hos ett dressyrekipage. Inte heller är det lättare eller mindre fysiskt ansträngande. Vi pratar om människor som viger sina liv åt att göra det de älskar. Och som i många fall inte kan jobba heltid med det då prispengarna helt enkelt är för små. Det lönar sig inte att vara på grand prixnivå i dressyren. Det lönar sig knappt ens att vara i världseliten.

Vad som sorgligare är är att det uttalas hela tiden att "det är så här det är". Alla vet det. Alla rycker på axlarna Eller ja, inte alla. Jag pratade till exempel med förbundskapten Bo Jenå om detta för en tid sedan. Sucken i "ja det är mycket stor prisskillnad. För stor skillnad", går inte att missta sig på.

Men varför fortsätter det? Är det så att man gett upp både från förbundshåll och från utövarna? Man vet att det är såhär och vi hör många klaga på det ofta. Ändå fortsätter det.

Är det så att vi helt enkel accepterat att det är skitdåligt betalt att rida dressyr? Eller är det dags att ta ansvar för sporten vi påstår oss älska? Är det dags att visa sponsorerna att dressyren spelar roll? Är det rent av dags att stötta våra svenskar som är i den yttersta världseliten och visa att deras arbete spelar roll? Hur då, kanske du undrar nu? Ta plats i publiken, säger jag.