Vid sex tillfällen i sommar intar Mikael Scott och Claes Martin Hoffsten scenen på Arbetets museum. Tillsammans ska de improvisera sig genom sin nya revy som främst handlar om tiggarfrågan och bostadslösheten.
– Vi vill lyfta att problemet finns. Vi själva tycker att hela grejen är väldigt absurd, att det inte finns bostäder till människor och att det faktiskt finns de som måste bo utomhus. I vår sketch drar vi det till en absurd nivå men det bygger på en allvarlig frågeställning, säger Mikael.
I den drygt timslånga föreställningen kommer Mikael och Claes Martin vara ensamma på scen.
– Det känns spännande att pröva att bara vara två. Det blir väldigt mycket mer att öva in och mer som ska planeras. Det är en utmaning och utmaningar tycker vi om, därför vi har valt att ta oss an det här, säger Mikael.
Det är också första gången som teatergruppen vill föra fram ett visst budskap.
– Vi har gjort mycket sketchföreställningar innan. Då har det mest handlat om att roa folk utan något speciellt budskap. Det här är första föreställningen nu som vi verkligen har satt oss ner och diskuterat vad vi vill få fram, säger Claes Martin.
Att Mikael och Claes Martin är bästa vänner även utanför teatersällskapet underlättar vid revyn där replikutbytet till stor del är ren improvisation. De båda känner varandra från Marieborgs folkhögskola och sketcherna i revyn bygger på saker de skämtar om och diskuterar med varandra när de umgås.
– Vi upptäckte att vi hade väldigt kul ihop och framförallt att vi var bekväma med att spela mot varandra. Ibland kan man känna att man inte vågar göra vissa saker med andra personer, sedan finns det andra man känner att man kan göra vad som helst med och som är med på det, säger Mikael.
Start och slutpunkt finns i sketcherna och ett manus som stomme. Det finns även en viss koreografi.
– Det är kul att improvisera, det kan hända precis vad som helst. Jag brukar säga att man improviserar vad man än gör, om du ska laga mat så vet du vad du ska göra men du vet inte exakt hur, var du ska ställa stekpannan till exempel. För mig är det lite av ett stöd att det inte är för inrepeterat. Det kan hända nya saker i varje föreställning, ingen är den andra lik. Vi är så trygga med varandra och då är det en tillgång att jobba såhär, vi är inte så kinkiga och behöver inte veta exakt vad man ska säga.