Vårt uppdrag i Ghana är slutfört för den här gången och vi bestämde oss för att ta oss landvägen genom gränstullen till Togo och flyga hem därifrån.
Nu sitter jag på en strand utanför Lomé och tittar ut över de kraftiga vågorna i Guineabukten. Fiskebåtar och lastfartyg syns som ett pärlband i horisonten. Det sägs att detta är en av de farligaste havsregionerna i världen.
Här finns pirater som plundrar last och tar besättningar som gisslan och begär lösen. Småkrabbor ilar hit och dit mellan sina hål i sanden. En hund med en pinne i munnen travar förbi mig. En bit bort leker några barn.
Jag förstår att de hör hemma i skjulen närmast hamnen. En pojke har en gren med en fastknuten snörstump i ena ändan, som han låtsasfiskar med. Ett, tu, tre så har metspöt blivit en trumpinne, som slår taktfast mot några trasiga plastlådor.
Bredvid honom gräver några andra barn kanaler med sina små händer i sanden. Som herrar med makt över världen leder de vattnet dit de vill. Tills det kommer en jättevåg och förstör allting. Outtröttliga börjar de om sitt arbete. Igen och igen. Jag känner inte de barnen men på många sätt påminner de om vilka barn som helst, var som helst på jorden.
Mina tankar vandrar iväg till familjerna jag lärt känna i Nsuta i Ghana. De lever enkelt, de flesta utan el eller rinnande vatten och lagar sin mat över eld utanför sina bostäder.
Många av dem vi träffat är väldigt intresserade av omvärlden och hänger med i nyheter från Ukraina, om världsekonomi och miljöförstöring. Samtidigt finns en stark småortsgemenskap, att bry sig om och ställa upp för sina grannar, släktingar och vänner. Jag tänker flyktigt att den individualism som allt mer börjat bädda in var och en i svårgenomtränglig klibbig sockervadd inte fått samma grepp här.
Eller jo … hos vissa. Korruption och mutor är vanligt i storstadsregionerna. Däremot, när vi reser på landsbygden i Ghana blir vi ofta stoppade i polisens checkpoints, men det är bara stora leenden: ”Welcome to Ghana” och ”enjoy our trip”.
Egentligen vet jag inte om det känns bra att ha kunnat hjälpa skolan i Nsuta att få sina toaletter, att ha kunnat betala skolavgifter för de fattigaste barnen, kunnat få sjuka barn till läkare, delat ut skor och glasögon …
Jo, när jag skriver det så känns det bra att ha kunnat göra något som vi vill förändra, samtidigt känns det tomt att vi inte gjort tillräckligt, och orättvist att när jag vill kunna resa därifrån, få allt jag behöver och kunna uppfyllda mina önskningar och drömmar.
Nu tror jag att jag tänkt färdigt för idag. Snart ska vi åka hem till Sverige, till älskade barn, barnbarn och våra djur. Och börja tänka igen … på vad nästa projekt ska bli.
Nu vill jag bara avsluta krönikan med en ramsa som barnen i Ghana får lära sig:
Jonny, Jonny! Yes, papa.
Eating suger? No, papa.
Telling lies? No, papa.
Open your mouth - ha ha ha
Bra rättesnören, tänker jag. Ät inte socker, ljug inte, skratta och var glad.