Häromdagen medverkade Linköpingsstudenten Alexander Åhman i P 3 Dokumentär och berättade om den brutala kidnappningen som han blev utsatt för i slutet av 2011.
Inför rättegången mot gärningsmännen i april 2012 läste reportern Fredrik Quist förundersökningen och han rekonstruerade vad som hände under den dramatiska tiden då den unge mannen var bortförd.
Resultatet blev ett mycket starkt reportage, som fängslar läsarna i kidnapparnas och offrets verklighet under dessa sju dagar som kidnappningen varade.
Varsågoda!
MIDDAGEN
Onsdagen den 28 december 2011
Alexander Åhman hade inte tid att umgås med Sara. Redan under mellandagarna hade han avbrutit julfirandet med familjen och återvänt till lägenheten i Uppsala. Han ville bli klar med sin uppsats.
Men Sara, vännen som han under det senaste året lärt känna på Facebook, hade hört av sig och sagt att hon hade en glad nyhet att berätta. Hon insisterade på att hon ville besöka honom och att hon ville laga middag åt honom.
När hon försenad dök upp vid niotiden på kvällen var hon klädd som till fest. Bar en färgglad klänning och ett par ljusbruna skor med klackar. Alexander, som var klädd som vilken vardag som helst, blev förvånad.
– Oj, har du varit på fest? frågade han.
– Nej, det är bara för din skull.
Alexander, som sedan en tid var förlovad, tyckte situationen var besvärande. Sara brukade överösa honom med komplimanger om hur underbar han var. Alexander tyckte att hon var ”väldigt på”, närmast fixerad.
Sara gjorde klart att hon ville ha köket för sig själv. Hon hade tagit med sig en köttfärspaj från Linköping. Hon sa att hon hade lagat den själv men Alexander tyckte att den såg ut som en paj som man köper i livsmedelsaffärer.
– Så hon var där inne ett tag och så dukade hon upp inne i vardagsrummet, medan jag satt inne i kontoret. Jag såg ju lite snett in i köket liksom, men inte så mycket vad hon gjorde.
Han serverades tre fjärdedelar av pajen som hade täckts med salsasås. Det var ingen angenäm smakupplevelse.
– Pajen smakar jättekonstigt. Hon säger: Ja men det är spansk krydda som min mamma använder.
Köttfärspajen var besk men Alexander ville inte såra sin gäst och försökte få i sig några tuggor. Han åt också en muffins med vaniljkräm som Sara tagit med sig. Tröttheten kom plötsligt:
– Vi sitter där och pratar. Jag kommer bestämt ihåg att jag tänkte på att skuggan i hennes ansikte var konstig. Jag kunde inte riktigt fokusera och sen har jag för mig att jag försökte tvinga i mig den här efterrätten också för att vara artig.
En håranalys skulle senare, när allt var över och Alexander befann sig i säkerhet, visa att han blivit drogad med det snabbverkande sömnmedlet Stilnoct.
Alexander Åhman var knappt vid medvetande när Sara släppte in två män i lägenheten. Han minns att han sov när han märkte att han blev fasthållen och slagen. Han fick också ett ytligt knivstick i ena benet.
Endast iförd pyjamas blev Alexander, som bundits till händer och fötter med silvertejp och fått ögonbindel, satt i en rullstol och nedburen till en väntande skåpbil. Färden, som skulle vara i åtskilliga timmar, gick norrut.
– Jag har ingen aning om hur jag sitter, med det skakar väldigt mycket.
Han hade återfått medvetandet inne i skåpbilens lastutrymme och insåg att han blivit kidnappad. Efter ett tag började de bägge männen, som kallade sig för ”Jack” och ”Dansken”, att pratade med honom. Det var framför allt Jack som skötte snacket. Han frågade av någon anledning om Alexander pratade ryska. Gick sedan över till engelska. Dansken satt mest tyst och kommunicerade med föraren Jack med hjälp av sms. Alexander, som var orolig för att det skulle hända något med hans släktingar om han försökte fly, försökte behålla lugnet.
– Jag tänkte hela tiden att jag skulle försöka samarbete så mycket som möjligt.
Han förstod att resan gick allt längre norrut.
– Jag tror jag minns att jag såg trädkronor med snö på. Det kändes att det var kallare också.
ANKOMSTEN
Torsdagen den 29 december 2011
Färden höll på att sluta illa. Vid niotiden på morgonen den 29 december körde skåpbilen av vägen i närheten av Örnsköldsvik, nära en campingplats.
– Jag hörde bara en slirning och sen åkte bilen omkull. Jag trodde att bilen hamnat upp och ner.
Skåpbilen hade inte voltat utan åkt ner i ett dike och Jack och Dansken fick efter en ganska lång stund hjälp med att dra loss fordonet. Alexander hörde hur det pratades svenska utanför skåpbilen. Han reagerade över att en av männen som fört bort honom plötsligt presenterade sig med ett helt annat namn och dessutom sa att han var från Östergötland.
När resan gick vidare fick Alexander lägga sig ner i skåpbilen med filtar över sig. Han frös om fötterna.
– Jag hade inga strumpor eller någonting.
Färden fortsatte i ett vansinnigt tempo.
– Jag stör mig otroligt mycket på att han drar järnet efter att vi precis varit i en olycka.
– Fy vad jobbigt om de bara tänker kidnappa mig och sen frige mig, men så dör vi alla i en bilolycka. Så otroligt onödigt för alla.
Han hade tid att tänka. Och tankarna började snurra. Vad var syftet? Vad ville egentligen Jack och Dansken? Han hade inte en tanke på att Sara, vännen som bjudit på middag, kunde vara inblandad.
– Då började den där dödsrädslan komma. Om de bara kidnappar mig så borde de väl kunna göra det på ett ställe som inte är så långt bort.
Skåpbilen fastnade i en snödriva ännu en gång, nära det förfallna skolhuset i Älglund i Västerbotten som Dansken köpt. Alexander hörde en främmande röst utanför och bestämde sig för att chansa.
– Jag ropade typ: Hjälp, jag har blivit kidnappad. Ring polisen! Hjälp mig! Det var det jag skrek ungefär.
Alexander, som fortfarande befann sig inne i skåpbilens lastutrymme, sparkade till med benen mot skjutdörren. Jack öppnade och frågade vad han höll på med. Den okände mannen reagerade inte utan frågade bara om Alexander hade fått för mycket att dricka.
Möjligheten att få hjälp hade gått förlorad och snart drog Jack till med en lögn som skulle sätta griller i huvudet på den kidnappade Linköpingsbon.
– Han sa att vi var på Kolahalvön i Ryssland.
Snart fick Alexander även reda på att det skulle finnas en man med hund som höll vakt utanför huset.
FÅNGENSKAPEN
Torsdagen den 29 december 2011 till och med onsdagen den 4 januari 2012
Det slitna skolhuset i Älglund, som Dansken köpt för 50 000 kronor, hade sett sina bästa dagar. Flera fönsterrutor var trasiga och det fanns varken el eller vatten.
– Jag fick känslan att det nästan var fallfärdigt.
Alexander hade fortfarande tejp runt huvudet när han leddes in i byggnaden som skulle bli hans fängelse under de närmaste dygnen.
– Jack ledde ner mig för trappan och in i det lilla rummet. De lät mig sitta ner och jag fick någon filt och så skulle vi börja tända någon eld.
Jack använde en engångsgrill för att göra upp en värmande brasa och sa att ”så här gör vi i Ryssland”. Jack gjorde klart att det var han som var ledaren och inledde ett längre, personligt samtal som Alexander uppfattade som ”öppenhjärtigt”. Jack började prata om att han hade en 80 sidor lång folder som innehöll detaljerad information om Alexander och hans släkt.
– Det här var information som de hade samlat runt mig och min familj.
Alexander fick också höra att Jack och Dansken agerade på uppdrag av en maffiaboss, en rysk affärsman som kallades för ”Odessa”. Snart blev Jack hotfull:
– Om du gör någonting så ska jag först dra ut framtänderna på dig och sen så ska jag liksom… ja, många olika saker.
Dansken, som i likhet med Jack hela tiden dolde sitt ansikte, höll sig i bakgrunden. Öppnade knappt munnen. Och när han gjorde det pratade han engelska.
– Han gav bara korta order, liksom: Cover your eyes eller don´t speak to me before I speak to you.
Under det långa, förvirrande samtalet med Jack fick Alexander en chokladboll. Han bestämde sig för att spara den.
– Om vi pratar överlevnad så är det ju väldigt mycket fett och sen var den inplastad för jag hade ju möss i mitt rum som kom och sprang också.
Den första natten fick han tillbringa ensam i ett litet trångt källarrum.
– Jag var tacksam för att jag fick sova inomhus.
Alexander fick några filtar och en luftmadrass. Jack gav honom också en bok, ”Mästaren och Margarita” av den ryske författaren Michail Bulgakov.
– Jag hade väldig tristess alltså där. Den här boken var inte bra, så jag läste bara tre kapitel i den under dagarna som kom.
Den första kvällen fick han läsk, Coca-Cola och Fanta, att dricka. Han kände sig märkligt nog stark mentalt och försökte i sina samtal med Jack övertyga denne om att byta bana.
– Jack, du måste byta jobb. Du är inte gjord för det här eller liksom du måste rätta till ditt liv och söka förlåtelse.
Den första natten ensam i det lilla källarrummet blev en prövning. Luftmadrassen sjönk ihop så att han till slut låg direkt på betonggolvet. Han städade rummet, försökte skapa lite ordning. Insåg att det inte var någon bra idé att stirra in i väggen om han ville behålla sin psykiska jämvikt.
– Första natten var jättejobbig för att det var så kallt. Frös om fötterna hela tiden, sov knappt någonting.
Under den andra dagen berättade Jack att han skulle åka till Stockholm för att träffa ”Odessa”. Alexander tvingades skriva ner olika personliga uppgifter som pinkoden till telefonen, koden till bankdosan, lösenord till mejl och Facebook. Han blev också uppmanad att skriva ner tre personliga minnen.
– Jag fick ett papper och en penna. Jag satt själv i min cell och de sa: Vi kommer om tio minuter.
Jack sa att han skulle komma tillbaka till huset efter ett par dagar. Men det blev aldrig så. Tillsammans med Sara greps han under natten till den 2 januari i en bil utanför Uppsala. De hade med sig Alexanders mobiltelefon. Jack hade dessutom hans sönderrivna pass i en kavajficka. När de inte kunde ge någon rimlig förklaring greps de som misstänkta för människorov.
Uppe i Älglund var både Alexander och Dansken helt ovetande om vad som hänt. De var nu fullständigt isolerade skolbyggnaden, utan tillgång till vare sig bil eller telefon. Dansken höll mest till på en egen våning och pratade nästan aldrig med Alexander.
– Jag satt och lyssnade på mitt eget hjärta som slog. Fast det var helt tyst hörde jag ju varje steg i huset.
Alexander hörde att Dansken var ute och skottade snö ibland. Snart infann sig en sorts rutin i hans och Danskens märkliga relation. Fyra gånger per dag, klockan 10, 14, 18 och 22, kom Dansken på besök. Det var då Alexander fick mat: Till en början bröd och kalla köttbullar. Men ju längre tiden led desto mindre mat fick han.
– Jag sov ju där exakt sex nätter. De två sista dagarna var maten helt slut.
Varje gång Dansken dök upp sa han bara: ”Is your face covered so you don´t se my face.”
Alexander gjorde allt för att hålla sig varm.
– Det som blev min stora grej var att behålla värmen. Det var min heltidsuppgift.
Trots hungern bestämde han sig för att behålla sin chokladboll. Den kunde komma till nytta om läget blev ännu sämre.
– Den här Delicatobollen, som jag fick första dagen, sparar jag tills jag blir frigiven eller tills det går riktigt illa och jag liksom äter ett kokosflarn om dagen ungefär.
Någon gång under fångenskapen i källarrummet började det gå upp för Alexander att han trots allt kunde befinna sig i Sverige. Genom ett fönster som delvis var täckt av snö kunde han se ett hus en bit bort. Han såg en adventsljusstake som lyste.
– Så jag sa: Det här känns väldigt svenskt. Det var liksom röda hus med vita knutar.
När inte Jack återvände som han sagt den 2 januari började Dansken bli orolig. Maten höll på att ta slut och han oroade sig över sin hälsa. Han skickade upprepade sms till Jack utan att få något svar.
– Jag känner ju att jag på grund av matbristen, på grunden av kölden där inte mår bra. Och att han måste komma snart.
Dansken började fundera på att lämna Älglund. Han var orolig för att han skulle ”spåra ur”.
FRITAGNINGEN
Onsdagen den 4 januari 2012
På morgonen den 4 januari fick Dansken nog. Han gav Alexander det lilla som återstod av livsmedelsförrådet, tre öl och tre flaskor med snö som kunde smältas till vatten.
Dansken lämnade sedan huset utan att säga något till Alexander. Han låste bara dörren efter sig.
– Det där med att sticka det var ju ett beslut jag tog på egen hand. När läget är så här akut så måste jag ju fatta besluten själv, skulle Dansken senare säga i förhör.
Dansken gav sig ut på vägen med en förhoppning om att han skulle få lift till Bastuträsk och att han där skulle kunna ta tåget söderut. Ganska snart knackade han på hos ett par och bad att få lite mat.
När han en stund senare fortsatte sin vandring dök en polisbil upp. Han förklarade att han inte hade pengar till en tågbiljett och fick följa med till polisstationen. Det dröjde inte länge förrän polisen fick klart för sig att Dansken kunde ha med den nu riksbekanta kidnappningen av en Linköpingsstudent att göra.
Under sin sjätte natt i fångenskap hade Alexander haft svårt att sova. Möss hade tagit sig i källarrummet och ett tag tyckte han sig höra ljudet av sirener.
– När man är i ett sånt tyst rum så länge så upptäcker man att man hör väldigt mycket ljud alltså i huvudet.
Alexander hade hållit reda på hur många nätter han befunnit sig i fångenskap genom att rispa in märken i väggen.
Han försökte att smälta snön i flaskorna han tidigare på morgonen fått av Dansken när han plötsligt hörde ett rop. Klockan var strax efter ett på dagen.
– Då slår hjärtat till rejält alltså.
Männen som ropade var poliser. De slog till mot den gamla nedlagda skolan i Älglund genom att forcera den låsta ytterdörren. Poliserna i styrkan började med att söka igenom bottenvåningen och övervåningen utan att hitta något. De avslutade med att gå ner i källaren.
– Vi fick ingen kontakt trots att vi ropade och det var helt tyst i huset, skriver chefen för insatsen i en promemoria.
När poliserna öppnade den olåsta dörren in till källarrummet fick de syn på en man som satt på en madrass.
– Han hade ett flertal lager gamla kläder på sig och något klädesplagg virat runt huvudet, han hade även virat kläder runt fötterna. Jag fick uppfattningen att han efter omständigheterna mådde bra och var klar i huvudet, skriver polischefen.
Alexander hade först svårt att tro att det verkligen var polisen som hittat honom. Han tyckte att de bar samma sorts mörka overaller som han sett Dansken ha på sig när denne skottade snö.
– Jag tänkte nog att om det hade varit poliser så hade det varit mer uppenbart på deras utstyrsel.
Alexander drack lite av läsken han hade kvar och beredde sig på att plocka ner chokladbollen i fickan.
– Jag förstår ju ganska snabbt att det här måste vara polisen, men jag visste samtidigt inte.
– I värsta fall så kunde det varit någon som ska avsluta jobbet eller som ska testa hur jag reagerar om det kommer någon. Väldigt ologiskt, men hela situationen var ju så bisarr.
Alexander vågade inte titta poliserna i ögonen av rädsla för att det skulle vara kidnapparna som kommit tillbaka. Han begärde att den förste polis som kom in i rummet skulle visa sin legitimation.
– Så kom det in flera stycken och jag märkte ju på dem att de nog var väldigt överraskade över att jag var så lugn.
Alexander hade till en början svårt att känna något överhuvudtaget.
– Sen tassade jag därifrån och det var ju otroligt skönt. Det var ju ändå något som jag trots allt hade trott hela tiden, att jag skulle klara mig. Så… livsglädje.
Alexander berättade för poliserna att han var hungrig och att han hade sparat en chokladboll som han planerat att äta när han blev fri. En polisman uppmanade honom att genast äta chokladbollen.
– Så då åt jag Delicatoboll. Triumf i det ögonblicket.
FOTNOT: Sara är ett fingerat namn. ”Jack” och ”Dansken” är påhittade namn som de bägge männen använde när de pratade med den kidnappade Linköpingsbon. Alla citat i artikeln är hämtade ur förundersökningen. I vissa fall har citaten bearbetats språkligt för att underlätta förståelsen. Corren har varit i kontakt med Alexander Åhman som har godkänt att vi använder hans riktiga namn i artikeln. När artikeln ursprungligen publicerades i Östgöta Correspondenten användes ett fingerat namn.