– Vi jobbar med en tom verktygslåda i de lägena, säger Michael Maasing, en av deltidsbrandmännen i Rejmyre, som kommit till brandstationen tillsammans med ytterligare fem "deltidare", Michael Petersson, Mattias Strömbom, Stefan Nyrén, Håkan Torstensson och Eva-Lena Borg.
De har tagit sig tid denna sena måndagskväll för att berätta om hur verkligheten ser ut för deltidsbrandmännen i Rejmyre. En verklighet som definitivt förändrades för dem den där lördagen i slutet av mars, då en tioårig pojke omkom i samband med att en villa brann ner till grunden. Det värsta tänkbara scenariot hade hänt och samtliga utom en var med vid släckningsarbetet.
För Eva-Lena Borg och Mattias Strömbom, som var först på plats, har händelsen satt djupa spår.
– Jag kände mig så maktlös när vi stod där och hade fått veta att det kunde finnas ett barn där inne. Och så hade vi i princip inte möjlighet att göra någonting mer än de insatser som är möjliga med en FIP-bil, säger Eva-Lena Borg.
FIP-bilen (FIP, Första insatsperson) som är en mindre skåpbil avsedd för att även göra sjukvårdande insatser, har en tank på 130 liter vatten. Deltidsbrandmännen i Rejmyre har tillgång till två sådana. Det blir 260 liter vatten. Och eftersom det krävs minst fem brandmän på plats för att rökdyka, har de inte heller möjlighet att påbörja den typen av räddningsinsats. De är inledningsvis bara två. Att klättra upp på högre höjder går inte heller eftersom stegen bara är runt två meter lång.
Samtidigt är de väl medvetna om uppgiften de har som deltidsbrandmän – att påbörja en räddningsinsats tills räddningstjänsten i Finspång kommer.
– Det är så det är formulerat, konstaterar Michael Maasing, samtidigt som han påpekar att det kan ta lång tid innan förstärkning anländer.
– Man är verkligen inte så katig när man kommer först på ett larm och måste vänta till kollegorna anländer, man har ett tungt ansvar, fortsätter Eva-Lena Borg.
Mattias återknyter till villabranden:
– Även om utgången hade blivit densamma, hade det åtminstone känts bra om vi hade haft en större släckbil på plats så vi kunde börjat med räddningsarbetet. I stället står det en terrängbil här på stationen, avsedd för skogsbrand. Vi kunde inte ens använda den eftersom vi inte fått utbildning på den förrän efter branden.
Eva-Lena fortsätter:
– Jag funderade mycket på vad folk skulle tro som passerade när det brann, de som inte kände till våra förutsättningar. Jag var orolig för att möta ortsborna i fall de skulle fråga varför vi inte gjorde mer. Men de har varit enormt förstående.
Hon och hennes kollegor mådde dåligt en tid efter. Ingen av dem visste om de skulle orka fortsätta. Michel Maasing, som även är skyddsombud, slog till slut larm.
– Vi fick inget stöd, det enda var ett samtal med räddningsledningen direkt efter branden, men då var man ju så uppe i varv. Det var efteråt vi verkligen behövde stöd. När jag påpekade det, fick vi samtalsstöd och det var jättebra, säger han, och kollegorna håller med.
Ni har det tufft, vad är det som får er att fortsätta?
De enas om svaret.
– Kamratskapet och tillfredsställelsen som vi känner alla gånger det går bra, när vi räddar liv. Sedan känns det bra att kunna ställa upp för ortsborna. Men det som framför allt behövs för att vi ska kunna göra ett bra jobb framöver är en släckbil så att vi slipper uppleva samma sak igen.