Birger Karlsson bor på Glasbruksvägen i Rejmyre. Vilket är en passande adress för en person som likt Birger kom till Rejmyre som 16-åring 1968 för att börja som elev på glasbrukets Glasskola. Glasbruket har sedan dess - med några musikaliska och dansanta undantag - varit hans arbetsplats. Vi träffades hemma hos honom och hustrun Maith Ekström en morgon tidigare i veckan.
– Det är lätt att hitta hit. Brorsan har gjort en fin svart skylt med nummer 41 som hänger på gaveln. Den kan du inte missa, sa Birger till mig när vi i telefon gjorde upp om tid och plats för vårt möte.
Även om jag har dåligt lokalsinne så tror jag att jag hade hittat huset även utan skylten.
Glasbruksvägen 41 är nämligen en del av en större fastighet som ligger precis mittemot Rejmyre glasbruk. Det är en pampig fastighet med en huvudbyggnad och två stora flyglar. Birger och Maith bor i den västra flygeln.
– När jag kom hit 1968 så bodde jag högst upp i den östra flygeln i ett rum med kokvrå. Så jag har aldrig haft särskilt långt till jobbet", sa Birger och log stort.
Nu för tiden har han lite större ytor att röra sig på. Västra flygeln mäter i sina tre våningar lite drygt 300 kvadratmeter. Jag har alltid trott utan att veta att de där tre husen var något slags herrgård eller disponentbostad från brukets glansdagar. Men så var det inte.
– Husen byggdes som bostäder för glasbrukets arbetare. Det var många lägenheter i varje hus. Jag och Maith och barnen bodde i en trerumslägenhet i mittenhuset "Bruksgården" i nitton år innan vi kom in här i västra flygeln, berättade Birger.
Den unge Birger Karlssons flytt till Rejmyre gick från Häradstorp, cirka sju kilometer från Rejmyre. Hans far arbetade som lärare på skogsutbildningen på Elgsjögården där hans mor arbetade som kocka.
Birger minns nu inte riktigt varför han sökte in till Glasskolan.
– Jag var inte mycket för det skogliga som pappa utan ville syssla med något annat. På glasbruket varvade vi sex, sju elever arbete med studier. Jag trivdes mycket bra med jobbet och med Rejmyre och med utmaningen att lära mig blåsa glas. Det är en särskild konst och det krävs nog vissa talanger. Alla kan inte lära sig att blåsa glas, sa Birger Karlsson där vi satt på mellanvåningen i västra flygeln och drack kaffe.
Han gör fortfarande arbetspass då och då på Glasbruket. Till veckan som kommer ska han gå in och pressa klassiska "Hortuskrukor" som Rejmyre glasbruk gör för Svenskt Tenn.
– Det är ett sammansatt hantverk med flera moment där det krävs att glasmängden är exakt rätt redan från början, berättade Birger som redan vid fyratiden den morgon vi träffades varit över till bruket för att öppna luckorna till ugnen så att det glas som tillverkades dagen före kan börja svalna.
Han har blåst det mesta i sina dagar. En specialitet bland många är Östergötlands landskapsdjur Knölsvanen. Allt från smäckra miniatyrsvanar till stora vassvanar har blåsts fram av Birger. Han visar mig också exklusiva lampfötter gjorda på fri hand, fantastiska flaskor för Absolut vodka och "kungapokalsglas" i läckert utförande.
På en vägg i huset hänger ett underbart foto från 1973. De långhåriga pojkarna i bandet Pårges - där Birger lirar bas - står i dansbandskostymer på en scen i Norrköping. Han har också spelat med Galaxerna och med Index, ett band mer åt nattklubbshållet.
– Det blev heltid som turnerande musiker under några år. Det var roliga och slitsamma år. Roligast av allt är att vi i Pårges nu, efter mer än 40 års uppehåll, har börjat spela igen. Förutom en som saknas så är det originalbesättningen från 1970-talet som har börjat om. Det är helt fantastiskt att låtarna sitter efter alla år, sa Birger.
På en annan vägg hänger en bild från ett "kungamöte" i hyttan på 1990-talet. Birger hjälper kungen av Sverige att blåsa glas.
– Kungen är en väldigt trevlig karl, sa Birger.
Jag kan berätta att det är Birger också.