Erik Ärlebäck, Johanna Bådmyr och Michael Maasing träffas i Rejmyre för att packa bilarna till Ukraina. Om någon vecka åker Erik och Michael ner igen.
Innan kriget hade inte så många i Sverige någon relation till Ukraina, men kriget omkullkastade allt och nu finns ett stort engagemang och vilja att hjälpa. Det intygar Erik Ärlebäck, Johanna Bådmyr och Michael Maasing när vi träffar dem i Rejmyre.
– Tacksamheten är jättestor i Ukraina. De är glada att de inte är bortglömda, säger Michael.
Smeden Michael Maasing, 52 år, bor i Rejmyre och samarbetar med Smeder utan gränser. Men han är även brandman i Finspång.
– Vi har fått en brandbil från kommunen som var på väg att bli för gammal. Det har varit en resurskärra som vi har haft med på bland annat skogsbränder.
– Räddningschefen tyckte att det var en ypperlig idé att skicka den till Ukraina, så nu är den avregistrerad som utryckningsbil och jag har skruvat ner alla blåljusen och tagit bort dekaler.
Resursbrandbilen har fått en renovering och är snart redo att åka ner till Ukraina.
Efter krigsutbrottet hörde ukrainska smeder av sig och bad om hjälp från smeder i andra länder, berättar Michael.
– Först behövde de pengar för att ställa om produktionen. De behövde även stridsvagnshinder, spanska ryttare, och några smeder vi känner gjorde flamskyddsdämpare till vapen, så att man kan strida i bebyggelse utan att fiende kan se dem.
– Jag är så frustrerad och arg på allt det här. Att det ska gå till på det här viset, men jag har försökt att kanalisera mina känslor till något bra, säger Erik.
Erik Ärlebäck, 48 år, i Svärtinge samarbetar med Blågula bilen i Linköping och har sedan oktober varit aktiv med insamlingar till Ukraina.
"Vi har fått en hel del brandutrustning som vi har skickat ner till Ukraina. Ibland är efterfrågan väldigt specifik och då försöker vi samla in just det så gott det går", berättar Erik.
– Blågula bilen har olika psykologer i kontaktnätet så att vi ska orka fortsätta psykiskt. Det händer att man går in för hårt och blir utbränd, man kanske försakar sin familj för att man är så inne i att hjälpa Ukraina, säger Erik.
– Det behövs stabilitet, att man inte springer in i någonting även när det behövs snabba puckar. Man behöver ta det lugnt, säger Johanna.
Vi har tidigare berättat om Johanna Bådmyr, 37 år, som bor i Grytgöl och har öppnat sitt hem för flyktingar.
– Jag såg att det var svårt för dem att komma in i samhället så det gjorde mig väldigt engagerad. Jag har kontakt med Studiefrämjandet, Medborgarskolan och hjälpt dem att söka jobb och boende.
Hon jobbar även med organisationen, Together We Stand, som samlar in sådant som kläder, hygienartiklar, medicinsk utrustning och rullstolar.
– Vi skickar det till de som kommit hit och även till de som är kvar i Ukraina.
"De ukrainska kvinnorna jag har hemma berättar att deras män och andra soldater ofta råkar ut för liggsår och skavsår som blir infekterade. De har inga plåster eller liknande att skydda med", berättar Johanna.
Kriget påminner om första världskriget, med soldater i skyttegravar som behöver kläder och kängor. Men kriget är också mer avancerat med drönare, datastyrda övervakningssystem med mera. Det finns alltså stort behov av allt från spadar till drönare.
– Jag åkte till Ukraina i september och besökte Ivano-Frankivsk. Där träffade jag en av smederna, Olga, och hennes kvinnokollektiv. De har gått ihop för att hjälpa sina män i fronten. De hyr ett kök där de tillsammans gör powerbars (energitillskott, reds anm), med nötter och honung, berättar Michael.
Michael fick med sig en splitterbit från en rysk missil hem från sin resa till Ukraina. Den hade slagit ner i grannhuset till en person som Michael överlämnade en bil till.
– Jag träffade en ukrainsk militärläkare, han hade varit över i Tyskland för att köpa en fyrhjulsdriven bil. Alla gjorde mer eller mindre samma sak som jag. Alla hjälper till, berättar Erik.
Det har gått ett år, hur känner du inför det?
– Vi måste vara uthålliga, det här får inte bli en dagslända. Putin försöker trötta ut oss så vi inte ska orka hjälpa till, säger Michael.
"En konstnär jag känner åkte ner till Ukraina och samlade teckningar hos barn som bodde i skyddsrum. Han gjorde en utställning med teckningarna om vad barnen drömmer om och hur deras liv ser ut när de inte sett solljus på tre månader", berättar Michael.
Hjälporginisationen Together we stand skickar ner allt möjligt, bland annat sjukvårdsmaterial, kläder, rullstolar, barnvagnar, mediciner med mera.
Smeder utan gränser har skickat tusentals timmerhakar. Dessa används för att fixera och säkra timmer i skyttegravar och skyddsvärn.
"Det känns lite skrämmande att skicka tryckförband och plåster för skottskador, man är inte van med sånt här", säger Michael.