Gruppledaren för Finspångs moderater hänger av sig jacka och lättar på kepsen för att prata om trakten, politiken och en hel del annat.
Björkveden sprakar och värmer i storstugan i Magnehult, just där sjön övergår till den välbesökta ån med ädelfisk.
Utanför är förmiddagen lätt grå och vassvipporna rör sig knappt. Inge Jacobsson har satt på kaffet och dukat fram fikabröd ur påsen, på jägarvis, vid det stora furubordet. På väggen vittnar jakttroféerna om det stora fritidsintresset.
– Den där mufflonbaggen sköt jag i Tyskland. Det började med att jag för 39 år sedan pratade med två grönklädda tyskar utanför Konsum i Rejmyre. Det blev starten på en lång vänskap som står sig än idag genom deras söner, berättar Inge Jacobsson.
Men före sina fritidsintressen prioriterar han de politiska uppdragen och de är många för den pensionerade busschauffören. Tolv räknar han ihop till.
Han är gruppledare för Moderaterna i Finspång, oppositionsråd, andre vice ordförande i kommunstyrelsen, ledamot i kommunfullmäktige, ledamot i krisledningsnämnden, ersättare i regionfullmäktige, ledamot i arbetsgivardelegationen, ledamot i arbetsgrupp social omsorg, ledamot i kommunala pensionärsrådet, ledamot i kommunala rådet för funktionshinderfrågor, ersättare ombud i kommuninvest och minoritetsrepresentant i skolrådet.
– Det är mycket, hehe. Almanackan är rätt tajt, ja. Det var inte meningen. Jag är arvoderad 40 procent, men ska man engagera sig måste man engagera sig. Sitter i telefon, svarar mejl och allt man ska läsa in. Tidsmässigt ligger det runt en heltid. Ibland får man extremt mycket handlingar på kort tid.
Hur länge orkar du?
– Så länge det är positivt i partiet och de runt om i andra partierna. Interna personrelaterade slitningar i partiet, där går gränsen. I Finspång är det lugnt över partigränserna, men vi har mycket diskussioner.
Den politiska banan inleddes i ett enfrågeparti som försvann. En vän tjatade med honom.
– Finspångspartiet motsatte sig 1992 att det skulle byggas ett Folkets Hus i Lotorp för 25 miljoner kronor. Det hade varit totalt vansinne.
Det blev inget Folkets Hus och lite senare dog partiet ut. I stället lät han sig övertalas att hjälpa Moderaterna i Finspång.
Med tiden tycker han att Moderaterna blivit mer accepterat i de "röda" bruksbygderna. Det har förändrats.
– Att gilla läget har man lärt sig i politiken. Är man i opposition förlorar man, säger han och skrattar gott.
Inge Jacobsson medger att det smärtar att vara tredje parti i Finspång, några röster mindre än Sverigedemokraterna.
– I dagens politik har man i princip inga trogna väljare. Man måste hela tiden få tillbaka dem. Det flyter hur mycket som helst mellan partierna. Rikspolitiken påverkar väldigt mycket, det går inte att leva ett isolerat politiskt liv här. Den tiden är förbi.
Med näst flest namnröster efter Carl-Gustaf Mörner har Inge Jacobsson profilerat sig genom att för fem år sedan motsäga sig kommunens köp av Rejimyre glasbruk och hantverksbyn.
– Det är ingen verksamhet kommunen ska ägna sig år. Det ska skötas av entreprenörer, hävdar han fortfarande med bestämdhet.
Åldersstrukturen i partiet har, liksom i Finspång, blivit relativt hög. De fem första namnen på M-listan snittar runt 68 år och ungdomsförbundet Muf är vilande.
– Ja. Vi får in ungdomar, men sen åker de iväg och utbildar sig. Man vill att de kommer tillbaka. Situationen är generell i alla partier. Föryngring är ett måste. Kommer det någon yngre förmåga som vill ta över så kommer jag att kliva tillbaka. Min plats är till förfogande.
I budgeten fokuserar Moderaterna tillsammans med Liberalerna på att lyfta skolan. Det under tider där kommunens ekonomi räddas tack vare statliga stödpengar på närmare 50 miljoner kronor.
– Det är en osäkerhetsfaktor med statsbidragen. Det är mer eller mindre omöjligt i vissa lägen. Vi vet inget om nästa utspel från Folkhälsomyndigheten eller regeringen. Det är väldigt svårt att veta något. Det är oberäkneligt som det aldrig har varit förut.
Finns det en positiv trend i Finspång?
– Ja, det positiva hände faktiskt i augusti 2008, när Vänsterpartiet och de fyra borgerliga partierna bildade majoritet i Finspång. Då förstod Socialdemokraterna att det kan finnas ett annat alternativ. Befolkningskurvan vände då. Det blev en förändring i deras parti. Det blev en nystart i tanken. Sen har det varit för trögt att få fram mark till företag och bostäder. Det känns som det är på gång.
Han har själv hamnat mitt i kommunens senaste heta fråga, som fastighetsägare vid en av Holmens föreslagna vindkraftsparker, Skybygget med 30 planerade verk på upp till 290 meters höjd.
– Vi vet inte ett dugg om hur det blir med det i framtiden. Samrådsmötet var en stor besvikelse för mig. Jag har skrivit frågor till Holmen. Det är mycket fakta som måste fram. Nu har vi inte så mycket att ta ställning till.
Han bedömer sig som jävig och kommer inte rösta i frågan om kommunens veto för vindkraftverken.
Inge Jacobsson insjuknade själv i coronan under första helgen i mars.
– Rätt så kraftigt. Jag låg en vecka och bara drack vatten. Det började med magsjuka. Jag blev inte testad, men alla symptom stämde. Hosta, smak, lukt, feber, huvudvärk, värk i vader och rygg, men ingen svår andnöd. Två veckor var jag sjuk. Att få tillbaka smak och lukt tog en månad.
– När man är i den här åldern och får se hur långt det kan gå, då var det tur att man klarade sig. Så jag har inga problem med att ta de här nya direktiven.
Födelsedagen inföll i andra vågen och fick inskränkas till ett familjefirande.
I pandemins spår har vardagen blivit alltmer digital, med färre fysiska möten och det har funkat allt bättre.
– Men i beslutande möten behöver man vara närvarande. Det betyder så mycket att se kroppsspråket på de man debatterar med, tycker pensionären i Magnehult.
När det blir dags att lämna den natursköna platsen berättar Inge Jacobsson om traktens blomstringstid, när en linbana passerade vid Magnehult. Den var när den byggdes den längsta i norra Europa, närmare 15 kilometer lång. Den transporterade glas från Rejmyre till järnvägsstationen i Simonstorp och timmer och gods i andra riktningen.
– Det var inte ovanligt att folk åkte med. Bremyra var mellanstation och väldigt stort då, berättar han och pekar mot skogsbrynet på andra sidan sjön där linbanan fanns mellan åren 1895 och 1930.