Men hon är inget nytt ansiktet för församlingsborna. Direkt efter prästvigningen i januari 2011 tjänstgjorde Elin Krantz som pastorsadjunkt i Risinge församling under ett år.
– Sedan blev jag kvar ytterligare ett år, när en av prästerna var föräldraledig, säger hon, när hon tar emot i Rejmyre kyrka, denna regniga höstdag. Sedan 1 oktober i år är hon stationerad här och i Skedevi, och hon stortrivs redan, försäkrar hon.
– Ja här jobbar jag med jättebra kollegor, och vi har ett bra och strukturerat arbetssätt, som jag gillar, konstaterar hon.
Elin, som växte upp med att gå till kyrkan på söndagarna hemma i Åby, hade dock inte siktet inställt på att bli präst, när det var dags att välja yrkesbana. Men någonstans blev hon ändå påverkad av prästen i hemförsamlingen, Vera Franzén, som hon beskriver som sin förebild. Det ska ändå ta ett antal år innan hon till slut väljer att gå i sin förebilds fotspår.
– På gymnasiet ville jag jobba inom pappersindustrin, jag ville köra pappersmaskin, så jag utbildade mig för det. Sedan började jag jobba på Skärblacka bruk, säger hon.
Men med tiden kände Elin att det jobbet inte längre lockade. Hon ville testa något annat och sökte till universitetet för att läsa en kurs i pedagogik, efter att ha pluggat in de ämnen som behövdes
– Och det var verkligen jättekul. Då tänkte jag att jag ändå skulle ta steget vidare och läsa teologi. Det blev fyra år i Linköping och det sista året i Lund, berättar hon.
Sedan dess har Elin Krantz hunnit med att jobba både i Strängnäs domkyrkoförsamling och på Vikbolandet.
Och nu är cirkeln således sluten. På plats i Finspångs församling igen är hon fylld av idéer och visioner för att få en levande kyrka.
– Jag har tänkt att vi ska ha en kyrkhund. En hund som ska skapa ett naturligt möte med människor. Tanken är att vi ska träffas och gå promenader med våra hundar. Prata och umgås i de här människornas vardag och så fikar vi efteråt. Det här kan vara ett bra sätt att få ut de som också känner sig ensamma, säger hon och tillägger:
– Jag tror att det är viktigt att vara inkännande vad människor vill och möta dem där de finns.
Det innebär inte att Elin tummar på det som traditionellt hör till prästyrket. Att leda gudstjänster och hålla predikningar. Just predikningar är något som hon verkligen brinner för.
– Det brukar ta en vecka att skriva, inte så att jag sitter en vecka och skriver, men den får leva med mig i en vecka, säger hon.
Elin beskriver predikan som ett skapande med målet att förmedla en bild eller känsla som berör någon annan. Det betyder inte, påpekar hon, att hon skriver långa predikningar, bara för att hon tycker om det.
– Å andra sidan behöver inte en kort predikan vara bra bara för att den är kort, tillägger hon.
Fritiden för Elin Krantz stavas spänning. Någon soffliggare är hon definitivt inte.
– Nej, du, det är inte min grej, jag ägnar mig åt klättring, både utomhus och inomhus. Och två, tre gånger i veckan tränar jag brasiliansk jujutsu.
Den mest effektiva platsen att verkligen koppla av i för Elin är i bilen till och från Norrköping, där hon bor.
– Då passar jag på att reflektera över dagen och så är jag klar med det när jag kliver ur, säger hon och får det att låta väldigt smidigt.