Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Det lever livet som knallar – sedan 35 år

Det blir som ett gift att ge sig ut, säger 69-årige Kurt Karlsson, när han och jämngamla hustrun Kerstin nu räknar ihop 35 år som marknadsknallar.




I källaren finns lagret. Kurt och Kerstin Karlsson går igenom några av akrtongerna för att se så innehållet stämmer.

I källaren finns lagret. Kurt och Kerstin Karlsson går igenom några av akrtongerna för att se så innehållet stämmer.

Foto:

Rejmyre2019-07-10 14:35

– Och vi tänker fortsätta så länge vi orkar. Man kan inte bara sätta sig ner i soffan för att man är pensionär, säger Kerstin Karlsson, som tillsammans med maken Kurt är i full färd med att packa den nyinköpta skåpbilen full med kartonger. Det är snart dags för Rejmyreparet att dra i väg till marknaden i Gränna för att sälja trädgårdsfigurer och andra dekorationer. Det är deras nisch.

Det är alltid Kurt som staplar varorna i bilen. Var sak har sin plats.

– När vi ska fylla på i marknadsståndet, kan vi inte börja leta, konstaterar han.

Paret Karlssons knalleliv började 1985, i samband med att de tog över ett tryckeri och började trycka t-shirtar vid sidan av sina ordinarie jobb. Snart såg de att det fanns en efterfrågan på den typen av klädesplagg.

– Från början åkte vi på runt ett 50-tal marknader om året, nu är det runt 35. Vi börjar vid påsk och håller på in i december, säger Kurt.

Paret berättar om hur stor betydelse det här livet har för dem. Inte minst gemenskapen med de andra knallarna.

Men visst kostar det på. Det blir en del långa resor, och att plocka upp varorna på plats görs inte i en handvändning. Det tar tre timmar. Sedan ska det packas ner igen. Och när vädret inte är det bästa är det mindre roligt.

– Senast blåste det så fruktansvärt så den tolv meter långa presenningen släppte med pinnar och allt. Jag fick hänga fast i det för att det inte skulle försvinna, skrattar Kerstin och tillägger:

– Men vi kan inte vara utan det här.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!