De har gjort rent hus i 30 år
Den 15 december för 30 år sedan började Inga-Britt Pettersson och Nancy Nilsson att städa på nyöppnade Berggården. Under alla år har det blivit mycket skratt och en del gråt tillsammans.
Inga-Britt Pettersson och Nancy Nilsson har städat på Berggården sedan innan starten tisdagen den 11 februari 1975. De första de städade upp efter var byggubbarna. Sedan dess har det blivit en hel del städande efter både gubbar och gummor. FOTO: TITTI OLOVSSON
Foto:
- Meningen är väl att vi ska fika med tjejerna däruppe, men vi har liksom vant oss vid att ha vårt härnere, säger Inga-Britt.
Det var när barnen var små som de fick syn på annonsen om att det nyöppnade ålderdomshemmet Berggården sökte städerskor som de såg ett tillfälle at få ett jobb och tjäna egna pengar.
Bra betalt
- Oh, vad bra betalt, minns jag att jag tyckte. Kommer du ihåg det? Det stod väl i annonsen säger Inga-Britt som på öret och minuten kommer ihåg hur det var.
- Tre timmar och sex minuter och timlönen var 16 kronor och 40 öre.
- Fast man var ju glad att man kunde få något jobb och sedan dess har det bara rullat på, säger Nancy.
Från början var de sex anställda som "bara" hade Berggården att städa. Då var det långvård och ålderdomshem. Nu är det vårdboende med egna lägenheter. Och dom städar inte Inga-Britt och Nancy.
- Vi städar de allmänna utrymmena plus distriktsläkarmottagningen och skolan och apoteket, berättar Nancy och Inga-Britt.
Ont i axlarna
Nu är de tre kvar, men bara Nancy och Inga-Britt har varit här i alla år. Och många varv med mopparna har det blivit.
- Det är klart att det gör ont i axlarna, det är tunga och monotona jobb även om vi har maskiner till hjälp så är ju de också tunga, säger Nancy.
De har så där tre, fyra, fem år kvar till pension och de hoppas att de orkar hela vägen, men säkra är de inte.
På deras fikabord står en ask med kola, den har de fått av någon som varje jul visar sin uppskattning för att de städar så fint och lite mer uppskattning hade inte gjort något.
- Det är ju så att städerskorna, vi är alltid längst här nere, säger Nancy.
- Men när det hade varit strejk då var vi väldigt välkomna tillbaks till skolan efter två veckor, säger Inga-Britt.
Det är på intet sett så att dom tycker synd om sig själva eller så, men ett vänligt ord värmer.
- En del av flickorna här uppe, säger Inga-Britt och pekar mot taket, är jättegulliga och säger att "Oh, vad fint det blir" och då blir man så glad.
Så jobbar vi med nyheter