Solen tittar fram mellan trädtopparna denna tidiga aprilmorgon. Det skulle kunnat vara en helt fantastisk vårdag för Karolina och Thomas Gustafsson, där de går hemma på tomten i Rejmyre och plockar. Men verkligheten är en helt annan. Lördagen den 24 mars förändrades deras liv för alltid.
– Det går inte att beskriva vad vi känner. Men vi vill ändå berätta och därigenom framföra vårt varma tack till alla ortsbor som ställt upp. Bara några timmar efter branden hade vi mängder av säckar med kläder, leksaker, sängkläder och pengar som folk swishat. Många för oss helt okända människor. Det är tack vare dem som vi står upp idag, säger Thomas och blickar ut över resterna av det som var familjens hem fram till den där ödesdigra lördagen.
Så börjar han berätta. Han var utanför huset med yngste sonen, fyra år. Plötsligt känner han brandlukt som kommer inifrån.
– Jag öppnar ytterdörren och då är det full brand där inne. Jag springer upp på övervåningen för att leta efter Casper. Jag tycker det ser ut som han ligger på sin säng, men det är bara ett ihoprullat täcke. Sedan måste jag ut ur huset, jag kan inte vara kvar. Men eftersom det inte går att ta sig ner för trappan igen så hoppar jag ut genom ett fönster, säger han.
Fortfarande syns sår i ansiktet, på halsen och händerna efter brännskadorna som han ådrog sig.
– Ambulansen var snabbt på plats, likaså deltidsbrandmännen. Och jag fick hjälp av grannarna att ta hand om yngste sonen. Återigen, vilket stöd vi har fått från alla här på orten, säger han och blir tårögd.
Samtidigt, den här lördagen, befinner sig Karolina på Busfabriken i Norrköping, med dottern.
– Då kommer en bekant fram till mig och säger att det brinner i Rejmyre. Sedan visar han en bild som han fått på mobilen och frågar: Är det inte ert hus?
Snart går det upp för Karolina att deras hem brunnit ner, att maken ligger med brännskador på sjukhus och att deras äldste son, tioåriga Casper, är försvunnen.
– Först trodde vi att han hade sprungit ut ur huset. Men eftersom han var autistisk fanns det i vårt medvetande att han kunde ha gömt sig i huset någonstans där han kände sig trygg, säger hon.
Tre dagar senare, när polisens tekniker kunde ta sig in i resterna av det nedbrunna huset, hittas Casper.
– Han hade tagit skydd under våra sängar tillsammans med vår hund. De två var väldigt tajta. Mitt i allt känns det bra att han inte var ensam, säger Karolina och blir sedan tyst.
– Det känns så overkligt, tillägger Thomas som brottas med det han beskriver som dåligt samvete.
– Jag fick inte ut honom. Men jag inser samtidigt att jag inte hade någon möjlighet. Då hade inte heller jag stått här idag, konstaterar han.
Tack vare snabbt agerande från försäkringsbolaget, hade familjen snart en inredd lägenhet att bo i. Och Caspers syskon har så smått börjat slussas in i vardagen, även om det också kommer ta tid för dem att förstå.
– Rejmyre skola och personalen är fantastisk. Genom en lärare fick vi idén att starta en fond till minne av Casper. Så det tänker vi göra, säger Karolina.
Så vänder hon sig mot en liten kulle på tomten.
– Det är en jordkällare. Caspers favoritplats var där uppe på taket. Där ska vi göra någon form av minnesplats. Hans lillebror har bestämt att det ska växa solrosor där, säger hon.
Men just nu är det en dag i taget som gäller för familjen.
– Vi är starka ihop, säger Thomas och Karolina nickar.