Vilda Västern i Regna
Samarbete mellan häst och människa är vikigt i westernridning. I tolv år har Leena Larsson sysslat med westernridning. Hon både tävlar själv och leder lektioner.
- Det här är mitt hjärtegryn, säger Leena Larsson om sin häst Simona. Foto: Titti Olovsson (0122-131 75) titti.olovsson@folkbladet.se
Foto:
Undertecknad tycker att hästar är stora och otäcka, får genast ont i magen och säger nej gång på gång, men inser snart att jag, otroligt nog, mött min överman vad gäller envishet. Själv provade Leena Larsson westernridning för första gången för tolv år sedan och fastnade direkt.
- Jag såg en annons om att de hade prova på-ridning i Trosa och åkte dit, berättar Leena Larsson.
- Det var den här tanken om att man inte behöver slita så mycket, att hästen går i en friare form som gjorde att jag fastnade, fortsätter hon.
Lösa tyglar
Samarbetet mellan häst och människa är väldigt viktigt vid westernridning, det gäller att träna på det och att skapa ett ömsesidigt förtroende. Det första man som utomstående reagerar på när man ser westernridning är att hästen rids med lösa tyglar, en skillnad mot klassisk ridning. Hästen jobbar mer självständigt, med minsta möjliga motstånd.
- Det blir en behaglig ridning, man drar inte i hästen och styr inte med bettet utan styr med kroppen. Blicken är jätteviktig. Hästen vänder åt det håll som du vänder blicken, berättar Leena Larsson.
Hon har rätt. Jag förstår det ordenligt först när jag sitter på hästryggen, även om jag just då inte kan tänka särskilt klart.
- Titta åt vänster när du ska åt det hållet och tryck med höger skänkel, uppmanar Leena Larsson.
Även om jag i nervositetens stund får tänka länge för att komma ihåg vad höger och vänster är, märker jag snart att det fungerar rätt så bra. Jag lyckas sicksacka mig fram mellan några koner. Det är värre att få hästen att stanna. I westernridning gör man nämligen det enbart genom att använda kroppen, genom att sjunka ihop på hästens rygg, och sitter man som en hösäck från början är det inte så lätt för hästen att förstå vad man vill...
När jag står på fast mark igen får jag applåder, säkert både första och sista gången jag får det efter en ridtur, och jag är mer glad för att jag har överlevt än för applåderna, men gladast är jag ändå för att Simona är en snäll och förstående häst.
Lättare för nybörjare
Leena Larsson menar att det är lättare för en nybörjare att lära sig westernridning.
- Det är svårare för oss som har ridit förut, man är inte van vid att ha lösa tyglar, säger hon.
Vid westernridning används en så kallad westernsadel, anpassad för att man ska kunna sitta bekvämt i den. En cowboy i USA, där westernridningen kommer ifrån, satt ju i sadeln under lång tid. Det horn som finns längst fram på sadeln finns där för att lassot ska hängas där.
Westernridning har blivit mer och mer populärt i Sverige, men Leena kan inte uppge någon siffra.
- Många killar gillar det också, kanske är det för lassokastningen, eller kanske för att man inte behöver ha ridbyxor, tror Leena Larsson.
Lektioner och tävlingar
Kläderna varierar mycket hos westernryttare, det märks inte minst på tävlingar. Man har kläder i olika färger och så naturligtvis en cowboyhatt på huvudet.
Själv ger Leena Larsson lektioner i westernridning och berättar att hon just nu har flera nybörjare. Hon tävlar också i westernridning, mellan en och två gånger i månaden. Tävlingar finns i olika klasser som till exempel ridklasser, tidsklasser och koklasser. Nu satar Leena Larsson på att kvala in till SM som genomförs i september.
- Jag tävlar mest för att vi ska få ett kvitto på vad vi behöver träna mer på, att få veta var det finns brister i vårt samarbete, säger Leena Larsson.
Så jobbar vi med nyheter