Den där sommarjobbsannonsen jag fick syn på väckte så många frågor. För vad visste jag om vad en rättsmedicinsk assistent egentligen gör. Inte mycket visade det sig.
När jag kommer till Rättsmedicinverket på Garnisonsområdet i Linköping vet jag inte riktigt vad som ska möta mig. Eller vem. Det är svårt att bortse från fiktiva bilder.
Tillsammans tar kollegorna Elisabeth Wåhlin och Annika Lindberg emot mig på sitt kontor. I fem år har de jobbat ihop, båda med bakgrund inom sjukvården, Annika från patologen och Elisabeth från BB. Vad arbetet som assistent vid obduktioner innebar visste egentligen ingen av dem innan de bytte jobb.
– Men det handlade inte om att bara räcka över verktygen till läkaren. Det är vi som öppnar kropparna och tar ut alla organ, säger Annika.
Tillsammans med ytterligare två kollegor arbetar de i varsitt team, tillsammans med rättsläkare. Dagen innan planerar de morgondagen, som kan innebära 4-6 obduktioner. Skicket kropparna är i skiljer sig åt, dödsorsakerna lika så. Arbetsplatsolyckor, självmord, misshandel, skjutningar. På uppdrag av polisen ska Annika och Elisabeth bidra till att dödsorsaken fastslås, de röntgar tänder, tar dna-prov, urin- och blodprov, men framför allt ger de döda värdighet. Återställer kroppen så att anhöriga får ett sista avsked.
– De flesta är finare när de kommer härifrån, säger Elisabeth.
De pratar hela tiden om människor, aldrig om kroppar och att alla behandlas lika värdigt oavsett vem de var eller vad de gjort när de levde.
– Men vi ser ju det värsta hela tiden, vi ser verkligheten på ett sätt som andra inte gör, säger Annika.
Det är då kollegorna är avgörande för att de ska orka ta sig genom dagar, veckor, månader och år av onaturlig död. Och i obduktionssalen är skrattet ofta nära som ett sätt för de levande att överleva.
– Vi kan inte ta på oss någon annans sorg även om man känner med dem.
Att kunna koppla bort jobbet privat är nödvändigt. Att berätta exakt vad de jobbar med i ytliga sociala sammanhang är inget de gör. Och när de lämnar Rättsmedicinalverkets lokaler, lämnar de också tankarna på jobbet bakom sig. Det är ett måste för att kunna leva ett normalt familjeliv.
Men att ständigt leva och arbeta med döden gör samtidigt Annika och Elisabeth mer levande, livet är ingen självklarhet, men också en oro för vad som kan hända de egna anhöriga.
– Vi vet hur illa en olycka kan sluta. Det går på en sekund, säger Annika.
Samtidigt har döden gjort dem mer ödmjuka inför livet.
– Vi ser på saker annorlunda, uppskattar människor, solen, den första tussilagon och vikten av att vara rädda om varandra, säger Annika.
Att jobba med obduktioner var inget som någon av dem drömde om. Att de hamnade här handlar mest om slumpen, men grundar sig i ett intresse för människan och anatomin.
– Har man alltid drömt om att jobba här så ska man inte jobba här, säger Annika.
Här finns få likheter med de bilder vi matats med i filmer och tv-serier, här är andra egenskaper som värdesätts. Som empati, flexibilitet när fallet du börjar jobba med inte alls visar sig vara så enkelt som det först verkade. Men arbetet kräver också mental styrka, såväl som fysisk när kroppar ska förflyttas, lyftas.
Exakt vad sommarvikariens uppgifter kommer att bli, hur de extra händerna kommer till användning på bästa sätt beror på vem personen är. Vikariatet är väldigt personbundet, beroende på vem så formas tjänsten, men framförallt handlar det om en kollega som kan assisterar assistenterna. Både Annika och Elisabeth är överens om att det här jobbet inte är för alla. Att det krävs särskilda egenskaper.
– Och i det här yrket blir man heller aldrig fullärd utan man lär ständigt av kollegor, säger Elisabeth.
Även de döda kan vara till hjälp. I en del fall kan man som avliden, inom viss lagstadgad tid, donera vävnad. Precis som en vanlig donation.
– Om den avlidne inte gett sitt medgivande i donationsregistret är det de anhöriga som får ta ställning och säga ja eller nej, säger Annika.
Oftast blir det ett ja eftersom de flesta människor vill hjälpa andra om man kan.
– Det handlar inte om organdonation som ett hjärta, här är ju människorna döda, utan det handlar om hornhinnor och hjärtklaffar som kan frysas ner i en vävnadsbank och användas senare, säger Elisabeth.
Och mitt i allvaret skratten, blickarna mellan Annika och Elisabeth fulla av förståelse. För livet. För döden.