Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Ett vittne mindre från förintelsen

Nu har Emerich Roth, som tvingades uppleva Auschwitz, gått bort, 97 år gammal.


Från vänster: Emerich Roth, dåvarande rektor på Bergska gymnasiet Jörgen Strömberg, Anna Hellerstedt, dåvarande eleven Amanda Pyk, Arno Aarna (båtflykting från Estland som kom till Finspång 1944) och Lill Lindfors. 
Bilden från priscermonien 2011  i Fryshuset i Stockholm när Finspångs skolor och Finspång mot rasism tog emot 27-januari-priset från Emerichfonden.

Från vänster: Emerich Roth, dåvarande rektor på Bergska gymnasiet Jörgen Strömberg, Anna Hellerstedt, dåvarande eleven Amanda Pyk, Arno Aarna (båtflykting från Estland som kom till Finspång 1944) och Lill Lindfors. Bilden från priscermonien 2011 i Fryshuset i Stockholm när Finspångs skolor och Finspång mot rasism tog emot 27-januari-priset från Emerichfonden.

Foto: Privat

Rasism2022-01-27 09:00

Jag önskar också att det inte var sant, men tack och lov finns det så många bevis att det egentligen är omöjligt att förneka förintelsen. Nu finns det ett vittne mindre … när Emerich Roth, 97 år gammal, gick bort i helgen … men hans röst kommer aldrig att tystna.

Emerich föddes 1924 i en judisk familj i dåvarande Tjeckoslovakien. 

När nazisterna intog staden där han bodde tvingades han, som alla stadens judar, att flyttas till ett ghetto innan han och hans familj fördes med tåg till Auschwitz. 

När andra världskriget tog slut 1945 var Emerich i så dåligt skick att nog ingen trodde att han skulle överleva. Efter många månader på sjukhus började han mot alla odds friskna till och hamnade så småningom i Sverige. 

Här utbildade han sig till socionom och arbetade hela sitt yrkesliv utan att prata om sina upplevelser under förintelsen. En situation efter sin pensionering, då han mötte ett gäng nynazister gjorde att han tog beslutet att börja berätta.

Han har besökt mer än tusen skolor i Sverige. 

2011 i samband med att Finspångs skolor och Finspång mot rasism fick ta emot Emerichfondens 27-januari-pris var han här och berättade sin historia på Kulturhuset. 

2012 hade jag själv den stora äran att motta Emerichfondens eldsjälpris.

2014 fick Finspångs skolor och Finspång mot rasism hedersomnämnande av Emerichfonden. Sedan tyckte vi att det var dags för andra skolor och kommuner att få lite priser … men jag har förstås hållit kontakt med Emerich och bland annat deltagit på hans seminarier, både ensam och tillsammans med elever, på Tollare folkhögskola och kursgård på Värmdö.

Samtidigt som Emerich har nått så många och outtröttligt berättat, förklarat, upplyst … med sitt budskap om att möta hat med kärlek och kunskap, har han även fått en svans av hatare. 

Sedan dag ett efter andra världskriget har det funnits de som förnekat förintelsen. Att förneka eller förringa förintelsen är olagligt i flera länder, men i Sverige är det i sig inte straffbart att förneka förintelsen om man samtidigt låter bli att ”hetsa mot folkgrupp”. 

Det jag läser i vissa grupper på internet är dock vidrigt och grovt förtal mot Emerich Roth och borde enligt svensk lag ge två års fängelse.

Jag har varit på så många platser med bevis. Jo, det fanns gaskammare. Det finns så många vittnen i det stora historiska pusslet med trådar över snudd på hela världen och ända in i nutid.

Sioma Zubicky, Henry Mandelbaum, Tobias Rawet, Livia Fränkel, Hédí Fried, Pijotr Zetttinger är några av dem jag träffat personligen. Och Ester Shlezinger, som räddades av Raoul Wallenberg.

Jag har hört framlidne Norrköpingsbon Axel Molin som var en av chaufförerna som körde vita bussarna från Ravensbrück. 

Han berättade om hur han var tvungen att välja vilka han skulle ta med i sin buss. Det var ingen idé att någon av dem som såg döende ut tog upp en av liggplatserna. 

Ändå dog personer av tyfus eller andra sjukdomar innan de hann fram till Sverige.

Han berättade hur han grät högt där han ensam stod vid skogskanten vid sidan av vägen och grävde deras gravar. Han var endast 22 år och de andra på bussen var alldeles för svaga för att orka hjälpa till.

Nu, i samband med Förintelsens minnesdag, 27 januari, finns det många dokumentärer och personskildringar på svtplay, där du kan passa på att lära dig mer om förintelsen. 

Lyssna till exempel på när Tobias Rawet delar med sig av sina plågsamma minnen.

Eftersom Emerichs röst aldrig kommer att tystna avslutar jag den här krönikan med hans egna ord: 

"Mina öron har hört lägerkommendanterna skrika, min kropp har känt slagen från lägervakerna, mina ögon har sett in i Josef Mengeles och mina lungor har andats in röken från min mors och mina systrars kremerade kroppar. För mig har andra världskriget aldrig tagit slut. Det pågår ständigt inom mig."

Vidare: med facit i hand vet vi nu, att om människor hade reagerat och protesterat, vilket inte var omöjligt, hade förintelsen inte kunnat äga rum. 

Med andra ord, det är passiviteten och likgiltigheten, som är mänsklighetens största fiende.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!