Första attacken kom på gymnasiet. Frida hade ingen aning om vad som hände när hjärtat rusade, adrenalinet pumpade och kroppen skrek på hjälp.
– Jag vet att jag grät men jag minns inte allt. Jag var rädd. Jag hade skitmycket att göra. Då hände det. Men då visste jag inte vad det var, säger Frida Edvardsson.
I dag har det gått cirka tio år sedan den där första panikångestattacken. Och i dag mår Frida ganska bra. Men vägen dit har varit kantad av hinder. En sån sak som att handla mat kan nämligen bli helt övermäktigt för Frida Edvardsson.
– Offentliga miljöer påverkar mig negativt. Jag märkte att jag började undvika saker mer och mer. Att åka buss och att handla till exempel, säger hon.
Bussturerna ersattes av bilen. Mat går att handla online. Ett besök i butiken kan leda till en ny attack.
– Det är inte just att vara i butiken som är det svåra alltid. Jag kan sitta i två timmar utanför och sen aldrig förmå mig att gå in. Eller så blir jag så stressad när jag väl är inne att jag inte alls handlar det jag tänkt mig utan helt andra saker.
Det är först nu för cirka ett till två år sedan som Frida Edvardsson förstått vad det är som händer i hennes kropp. På gymnasiet blev paniken ett normaltillstånd.
– Jag vet nog inte själv när jag förstod att nånting var tokigt. Jag tänkte att ungdomar mår dåligt. Jag tänkte: ’Jag kanske ska vara så här, jag kanske ska vara ledsen och gråta fyra timmar efter skolan’, säger Frida Edvardsson.
Hon började dra sig undan, men ingen såg mönstret just då. Om någon ville handla tillsammans föreslog Frida att personen skulle köpa med sig maten i stället. Eller så bad hon sambon handla.
Det är först senare, när Frida började gå i terapi, som frågetecknen rätades ut ett efter ett.
– Jag började prata med lite folk jag litade på om det och började förstå att det kanske inte var helt normalt ändå. Sen träffade jag en kollega som också har panikångest, säger hon.
I och med den nya vänskapen kunde Frida ventilera med någon som kunde förstå på riktigt.
Arbetslivet har varit ett mindre bekymmer än privatlivet, berättar Frida Edvardsson. Kanske för att arbetslivet innefattar lite av ett ”rollspel” då man är i sin yrkesroll.
– Det är lite konstigt, jag kan inte åka vanlig buss ensam. Men jag kunde följa med på jobbet och åka buss till Ullared och prata i mikrofon och så. Det klarade jag, säger hon.
Sociala sammanhang kan dock sätta rejäla käppar i hjulet.
– Att gå på en fest med massor folk jag inte känner tycker jag är jätte, jätte, jätte-jobbigt!
En dag, för ett till två år sedan, fick Frida Edvardsson nog och sökte hjälp via kognitiv beteendeterapi, så kalladKBT.
– Jag fick lite verktyg att jobba med och saker att öva på. Det har verkligen hjälpt mig, säger hon.
Frida vill uppmana de som känner igen symtomen att söka hjälp i ett tidigt skede för att minska det lidande panikångest innerbär.
– Om jag inte hade pratat om det med folk som jag tycker om eller litar på hade jag kanske fortfarande inte vetat vad som var fel. Jag kan inte alltid undvika att hamna i panikångest men nu vet jag i alla fall vad jag kan göra för att undvika det. Det är jätteviktigt att våga prata om det.