Solen bryter igenom och splittrar molnen, den skira grönskan reflekteras intensivt när jag går genom parkerna till nattklubben där dubbelmordet skedde en vinternatt för ett och ett halvt år sedan. Jag tänker på de ihjälskjutnas sista steg när jag möter upp den polis som var först på plats under mordnatten.
Polisen Jasse och kollegan var på väg ner i polishusets garage för att avbryta sitt arbetspass, lite i förväg eftersom Jasse drabbats av ett migränanfall, när larmet kom. Klockan är då 01.20 natten till den 5 december 2019.
– Jag hade precis pratat med mitt befäl om att vi skulle avbryta när jag får larmet och jag hör direkt på operatören att det är skarpt läge. Vi får ofta larm om bråk och folk som tror att de hört skottlossning, men det här var annorlunda, säger Jasse.
Eftersom de är vid polishuset som ligger bakom nattklubben kände han ingen tvekan.
– Vi var närmaste patrull så det var bara att släppa migränen och jobba, säger Jasse.
När de hunnit några hundra meter på väg mot nattklubben och är i rondellen på Norra Promenaden får han veta att han är den som ska leda insatsen.
När de kommer fram möts de av kaos.
I teorin är de rätt bra förberedda, de har genomgått utbildning i PDV, pågående dödligt våld. Det kan handla om skolskjutningar, terrorbrott eller andra pågående brott där det finns en fara för andra. Men verkligheten är något annat.
På väg till platsen har Jasse förutom att själv försöka förbereda sig för sin uppgift även försökt förbereda sin kollega så mycket som möjligt.
– Det är hans första vecka, säger Jasse.
De två poliserna vet inte riktigt vad som väntar dem när de kliver ur polisbilen. De vet inte om skytten eller skyttarna är kvar på platsen, de vet inte hur många som är döda eller skadade. De möts av ett kaos. Folk som är på väg ut från nattklubben skriker och gråter. Många är chockade och berusade.Tankarna snurrar på högvarv i Jasses huvud. Sen skärmas allt annat av och Jasse går in i sin yrkesroll.
– Nu är det jag som ska leda insatsen och jag agerar professionellt.
Han skaffar sig en snabb överblick.
– Sedan "ropar" jag hit allt vi har.
Vid cykelstället har det samlats en grupp människor. På marken ligger en man. Jasse går dit, känner efter mannens puls. Det finns ingen. Han känner igen mannen och tänker att det kan vara gängrelaterat.
Men det är inte en tanke han låser fast sig vid. Han är där för att rädda liv och säkra platsen så att ambulanspersonalen kan göra sitt jobb.
Några meter från den döda mannen gör en kvinnlig nattklubbsgäst, som är sjuksköterska, hjärt-lungräddning på en man som ligger svårt skottskadad och kämpar för sitt liv.
Fler polispatruller anländer till platsen som spärras av och så fort ambulanspersonalen kan börja sitt arbete på platsen fördelas arbetet mellan ambulanssjukvårdare och polis efter det man är bäst på.
– Var är gärningsmannen eller gärningsmännen? Det kan vi inte släppa. Även om jag känner igen den döda mannen så kan vi inte utesluta att det rör sig om ett vansinnesdåd där vem som helst kan vara i fara. Det kan finnas fler skadade och döda inne på nattklubben. Där kan även skytten eller skyttarna befinna sig, säger Jasse.
– Det är en konstig del av vårt jobb, vi är ju bara människor med naturliga instinkter att fly från fara, men om inte vi går in och säkrar lokalen - vem ska då göra det?, säger Jasse.
Hade det varit en planerad insats hade förutsättningarna också kunnat vara bättre, med tanke på vilka vapen som användes vid skottlossningen.
– Det var kulhål överallt. Hundra tankar i huvudet, jag tänkte på min familj och på vad som skulle kunna hända mig. Men man har på sig uniformen och vet vad det innebär, man vill skydda, hjälpa och göra skillnad.
Så poliserna går in i lokalen. Beredda på att möta en gärningsman försöker de få ut människorna därifrån samtidigt som de söker igenom varenda yta för att kunna utesluta fler skadade eller döda och att någon skytt är där.
Några timmar efter larmet lämnar Jasse över till en annan insatsledare och går av sitt pass. Migränen är borta.
– Mycket blir vardag. Innan man blir polis lever man som andra människor i en bubbla, men det finns en annan bubbla, en mycket svartare bubbla med tragedier, psykiska sjukdomar, våldsbrott och utanförskap där människor för att överleva begår brott. Den vanliga bubblan sprack när jag blev polis. Det har förändrat mig till en bättre människa och jag uppskattar saker på ett helt annat sätt, säger Jasse.
Saker som han numer uppfattar som småsaker är inte längre lika viktiga, även om det inte alltid stämmer med den övriga familjens sätt att se på "småsakerna".
– Tiden med familjen är viktigast och det jag uppskattar mest i livet. Jag har lärt mig att saker kan förändras fort och hur snabbt ett liv kan släckas, säger Jasse.
Polisen har tillgång till professionellt stöd i sitt arbete, men det är oftast med kollegorna i den grupp man jobbat med som man pratar av sig efter en händelse.
– När jag kom hem efter dubbelmordet pussade jag mina barn lite extra och kramade dem lite hårdare, men tankarna på vad som skulle kunnat hända kommer lite senare, säger Jasse.
95 procent av fallen som berör har han lärt sig att hantera genom att sortera ut tankar och känslor.
– Men i 5 procent av fallen kan jag inte förklara vad det är men de fastnar. Det behöver inte vara de grövsta händelserna, men det är livsöden och människor som upplever att de befinner sig i en hopplös situation där jag känner att jag så gärna vill göra mer men jag kan inte, säger Jasse.
Så är det även med offer som är kriminella. Han gör ingen skillnad. Där och då är de liksom han själv bara människor.
Det är också det som får honom att fortsätta som polis i yttre tjänst, trots att brotten aldrig tar slut och de kriminella gängen eller grupperingarna ständigt fylls på underifrån.
– Jag har jobbat som utredare och förundersökningsledare också, men det är i ingripandeverksamheten jag trivs bäst, att leva i nuet där varje dag innehåller nya händelser. Så motiveras jag av att lösa de problem vi ställs inför vid varje tillfälle, säger Jasse.
Han följer inte heller de brott han avrapporterar tills de får sitt rättsliga efterspel.
– Jag har inte läst förundersökningarna för morden, men jag ska det så småningom, jag följer media, men skulle jag engagera mig och följa alla fall till slutet så skulle det inte fungera, man måste släppa och gå vidare, säger Jasse.