På Finspångs polisstation finns det totalt fyra poliser i yttre tjänst, så kallade områdespoliser. Nyligen träffade jag tre av dem. Magnus Håkansson, Sofie Karlsson, Rickard Fahlén och jag slog oss ner i ett mötesrum på stationen för att tala om hur det är att vara polis i allmänhet och i Finspång i stort.
Alla tre är barnfödda i Finspång. Magnus och Rickard är i fyrtioårsåldern medan Sofie är ungefär 10 år yngre. Sofie blev kvar i Stockholm efter utbildningen och arbetade som polis i City (Södermalm) under flera år. Flyttlasset drog hemåt när familjen började leta efter en villa i Stockholmsområdet.
”Polislöner och huspriser i Stockholm är inte så vältajmade”, sa Sofie med ett snett leende. Det blev betydligt mer hus för pengarna i Finspång. För henne var det en ”barndomsdröm” att bli polis. Hon började polisskolan när hon var tjugo år – ”yngst på skolan”.
Magnus Håkansson jobbade 10 år i ”industrin” i Finspång medan Rickard Fahlén arbetade ungefär lika länge inom psykiatriska behandlingsverksamheter; bland annat i Rejmyre.
De började polisskolan när de var trettio plus och arbetade den första tiden inom ”Ingripandeverksamheten” – IGV – i Norrköping innan de återvände till Finspång.
Att Magnus och Rickard ville bli poliser var något som växte fram så sakta hos dem båda. Magnus Håkansson berättar att han ville göra lite ”mer nytta” och mer ”bra saker” än vad han kände att han gjorde i industrin. ”Jag ville också ha ett jobb där jag kände att jag kunde vara kvar under resten av arbetslivet”, berättade Magnus.
Rickard Fahléns intresse för polisen väcktes inte minst vid de många tillfällen då han som behandlare inom psykiatrin kom i kontakt med polisen. ”Omvänt så känner jag nu som polis att jag har stor nytta av mina erfarenheter av psykiatrin”, sa Rickard.
De tre förenas – som jag upplever det – av mycket starka och bestämda uppfattningar om att de valt rätt yrke. De tycker verkligen om att vara poliser. Inte minst att vara poliser i Finspång.
De tillhör ”Lokalpolisområde Norrköping” som i sin tur ingår i ”Polisregion Öst” som består av tre län. ”Ett av målen med den nya polisorganisation som infördes för några år sedan var att polisen skulle komma närmare medborgarna. Då för några år sedan var vi tio poliser i yttre tjänst i Finspång. Och nu är vi fyra och på somrarna är stationen stängd”, sa Magnus.
De känner stöd från den ”lokala polisledningen” och hoppas att de två utredare som snart går i pension kommer att ersättas och att de kan få två kollegor till i den yttre tjänsten. Sofie, Magnus och Rickard är förstås väl medvetna om polisens problem med rekrytering och bemanning. De gillar hur som helst den nya rikspolischefen Anders Thornbergs raka attityd till problemen.
”Han säger som det är. Det kommer inga snabba förbättringar. Det kommer att ta tid. Det är trist förstås men klara budskap är bra; då vet alla vad som gäller”, sa Magnus Håkansson.
Att vara ”områdespolis” är ett sammansatt och kvalificerat yrke, berättade Rickard Fahlén. De ska – utöver att rycka ut på larm - samverka med socialtjänsten och skola, patrullera, göra trafikkontroller, samarbeta med gym och krogar i förebyggande insatser mot droger och mycket annat.
Sofie Karlsson understryker hur viktigt det är att ha jobbat på större orter och i ”hus med många poliser” innan man börjar arbeta som i Finspång med enbart tre kollegor.
”Det krävs erfarenhet och självförtroende för att våga vara påhittig och beslutsför och för att kunna hantera läget att ”alltid vara polis”, som det lätt blir på en mindre ort”, sa Sofie.
Finspångs kommun består av många små orter och samhällen utspridda på 1 215 kvadratkilometer. De fyra poliserna har ambitionen att finnas till för alla medborgare. Magnus Håkansson berättade om en kväll nyligen då de utförde trafikkontroller i lilla Kalbo.
”Det blev en begivenhet att vi var där. Nisse Sandström, den berömde jazzmusikern som bor där kom ut och skakade hand och sa att det var väl trettio år sedan han såg en polis på så nära håll”, sa Magnus och skrattade gott.