Åsa Carlsson arbetar med hälso- och sjukvårdsfrågor men på fritiden är hon aktiv som volontär inom Suicide Zero. En ideell organisation som arbetar för att minska självmorden.
Hennes engagemang för föreningen kommer från personliga erfarenheter.
När hon var tretton år gammal påbörjade Åsa Carlssons dotter en lång kamp mot psykisk ohälsa som vid 19 års ålder kulminerade i ett allvarligt självmordsförsök.
– När jag pratar med henne om den här perioden kommer hon inte ihåg så mycket. För henne är den här tiden bara som ett svart hål, säger Åsa Carlsson.
– Det fanns ingen stor utlösande faktor. Det var snarare flera små delar som gjorde att det blev på det här sättet.
I dag har det gått ungefär tre år sedan självmordsförsöket. Åsa Carlssons dotter fick den hjälp hon behövde och mår i dag bra men kommer att ha permanenta skador för resten av sitt liv.
– Hon överlevde verkligen mot alla odds. Jag önskar bara att hon hade fått den vård hon behövde tidigare. Framförallt hade hon sluppit väldigt mycket lidande och de skador hon har i dag men det hade även sparat enorma resurser för samhället.
Trots att Valdemarsvik är den enda kommunen i Östergötland med en uttalad handlingsplan för att förhindra självmord, tror Åsa Carlsson inte att orten ligger i framkant när det kommer till det arbetet.
Hon menar att alla kommuner behöver öka medvetenheten kring problemet.
– Framförallt behöver man se över hur man bemöter psykisk ohälsa. Det finns en väldigt stigmatiserad bild kring psykisk ohälsa och som anhörig sugs man in i det. Skulden och skammen är fruktansvärd. När man väl försöker få hjälp blir man inte väl bemött. Jag ser tydliga brister kring det arbetet.
Har du något exempel?
– När man jämför med hur det är att söka hjälp för ett fysiskt lidande är det en stor skillnad. Då blir man som anhörig inkluderad från start. Här blir det snarare ett ifrågasättande och det känns nästan som man vill mota bort anhöriga. Jag har till exempel sett journalanteckningar där man har ifrågasatt föräldraskapet. Jag kunde inte tro det var sant när jag såg det.
Vad bör kommunerna göra bättre?
– Kunskapen måste öka. Nästan 1600 personer tar sitt liv varje år. Det är en tonåring i veckan. Många av dem har haft långvarig kontakt med socialtjänsten så kommuner måste ta ansvar och jobba mer systematiskt med frågan. Övergripande. Arbetet måste efterfrågas, både av politiker och på tjäntemannanivå.
– Jag tror man lätt landar i resonemanget ”ja, ett barn som mår så dåligt kan inte ha haft en lätt uppväxt”. Men om man hade tagit tiden att lyssna på anhöriga hade man kunnat undvika mycket av det här helt och hållet.
Vad skulle du ge för råd till anhöriga som sitter i samma sits som du gjorde?
– Det är väl att ta hjälp av andra. Man kan inte uttrycka sig själv på ett smart sätt när man sitter mitt i det och har som mest ångest samtidigt som man skuldbelägger sig själv.
– När jag upplevde att jag inte blev hörd slutade det med att jag ringde och betedde mig som en galning. Skrek och hotade. Det funkar ju inte, men just då har man inte förmåga att agera på något annat sätt. Den som är anhörig behöver verkligen ha någon företrädare med tanke på vilken psykisk påfrestning det är att ha ett sjukt barn, avslutar Åsa Carlsson.