Sverige ligger långt framme när det gäller livmodertransplantationer och det första barnet i världen till en kvinna med transplanterad livmoder föddes 2014 på Sahlgrenska i Göteborg. Totalt har nio barn fötts i Sverige genom den här metoden, flera transplantationer har genomförts men där graviditeten har misslyckats. För att kunna göra en livmodertransplantation krävs det att man som mottagare hittar en donator villig att ge bort sin livmoder, helst en släkting. Oftast vänder sig kvinnan då i första hand till sin egen mamma, något som kan sätta relationer på prov och väcka existentiella frågor.
Lisa Guntram har intervjuat tio svenska kvinnor, i åldern 26–37 år, som i tonåren upptäckte att de inte hade någon livmoder. Alla kvinnorna hade övervägt att adoptera eller använda sig av en surrogatmoder utomlands, men har av olika skäl avstått. Livmodertransplantation var ytterligare en möjlighet de beaktade, eller hade genomfört.
– Transplantationer öppnar otroliga möjligheter för den här gruppen av kvinnor som inte har en livmoder av något skäl, att få uppleva en graviditet, säger Lisa Guntram.
Men processen att få någon att donera sin livmoder är något som kan skapa svårigheter både på det känslomässiga planet och i relationen mellan givaren och mottagaren.
– Hur lätt är det att ge bort en livmoder? Förväntar vi oss att en mamma ska ge sin livmoder till sin dotter? Om vi hittar de förväntningarna kan vi också se vilka utmaningar som kan uppstå när saker inte är som förväntat. När jag inte kan få en livmoder av min mamma av medicinska skäl, eller för att hon inte vill ge sin livmoder. Där tror jag vi kan lära oss mycket, säger Lisa Guntram.
Om livmodertransplantation i framtiden ska gå från forskning till att erbjudas i vården bör frågan om tillgänglighet diskuteras, anser Lisa Guntram. För personerna i studien innebar sökandet efter en donator både stress och en ny medvetenhet om hur nätverken runt dem såg ut.
– Det vanliga var att mamman ville donera, men om mamman inte vill det kan de skapa ganska stora relationella utmaningar. Varför vill hon inte det? Och är det så att mamman inte får donera av medicinska skäl skapar det ofta en stor sorg både hos mamma och hos mottagaren.
Hur går kvinnan vidare om mamman av något skäl säger nej?
– Det beror på vilka nätverk man har och hur mycket man har pratat om sin diagnos tidigare. För många är det svårt att berätta om det här, det är ett känsligt ämne. Först måste man ta steget att berätta att man inte har en livmoder och sen dessutom be om en donation.
– Frågan kan gå till en syster eller andra i sin närhet. Det blir en avvägning, hur öppen vill jag vara med det här? Det kan vara så att man inte vill vara öppen med det utan tittar på andra alternativ.
Lisa Guntram tar inte ställning till om livmodertransplantationer bör bli en del av vårdutbudet eller ej, men menar att om det blir det behövs stöd både före, under och efter ingreppet
– Metoden skapar hopp och stora möjligheter. Samtidigt ska vi komma ihåg att den skapar stora utmaningar och de handlar om saker som inte är lika tydliga som medicinska risker. Om vi tänker att det ska bli något vi erbjuder generellt i vården då behöver vi ta in de andra dimensionerna också och titta på hur vi kan erbjuda stöd, exempelvis till de som inte hittar en donator.