På nationaldagen för fem år sedan var Selma Jabbar Ali Al Shamari en av de nya svenska medborgare som fick ta emot gåvor från Norrköpings kommun. Precis som i måndags, när de som förra året fick svenskt medborgarskap firades, fick hon ta emot välkomstgåvor i form av entrébiljetter till IFK Norrköping, Östgötateatern, Visualiseringscenter och Norrköpings Symfoniorkester.
– Jag kommer ihåg! säger Selma när Folkbladet visar tidningsurklippet från 2011, då hon tog emot presenterna av dåvarande kommunfullmäktigeordföranden Li Teske vid Konstmuseet.
Då kunde man läsa att Selma flytt från Irak för åtta år sedan, att hon först bodde i Valdemarsvik och sedan hamnade i Norrköping. Till Folkbladets reporter sade hon att var jätteglad över sitt medborgarskap, och hävdade att "alla svenskar är snälla".
– Men att hitta jobb, det är svårt. Jag har inte fått något jobb. Jag är konstnär, keramiker...
Hur har det då gått de här fem åren? Vad har hänt i Selmas liv? Har det blivit några jobb som keramiker?
– Jag har försökt och försökt! Men det är svårt, säger hon, när vi träffar henne på Folkuniversitetet.
I hemlandet Irak jobbade Selma som gymnasielärare och ansvarig för keramikundervisningen på en organisation, dit såväl inga som äldre kom på eftermiddagarna för att skapa. Med sin erfarenhet därifrån fick hon praktik på Frinavets fritidsgård som keramikledare under ett år.
– Men sedan hade de inga pengar, så de kunde inte anställa mig mer, säger hon.
I stället hoppade hon på en utbildning till barnskötare, där hon läste pedagogik för att komplettera sin lärarutbildning. Sedan dess har hon praktiserat på flera förskolor och skolor i Norrköping, och just nu är hon vikarie i Katrineholms kommun.
– Jag åker tåg dit. Min man Zuhain har praktik som bilmekaniker i Mjölby. Vi vill jobba båda två, inte bara sitta hemma och få pengar från socialen. Om man bara sitter hemma blir man trött och känner sig gammal. Det vill vi inte. Men helst vill vi jobba i Norrköping, säger hon.
– Det är så fint här. Jag bjuder ofta hit folk och visar dem allting som finns här!
Drömmen är att en gång kunna jobba som keramiklärare igen. Men just nu riktar Selma sitt fokus på vikariejobbet och på att utbilda sig till tolk. Det gör hon på Folkuniversitetet.
– Det behövs tolkar. Jag hoppas jag kan få jobb, säger hon.
En stabil inkomst vore toppen, för en större trygghet och för att en dag kanske kunna köpa sitt boende. Annars är både hon och maken nöjda med livet i Sverige.
– Det är tryggt här. Inga bomber som faller. Och nu tänker jag inte längre på mig som invandrare utan som svensk, säger hon.
Sedan ett halvår tillbaka bor hennes bror och makens brorsöner hemma hos familjen. De har flytt kriget, precis som Selma och Zuhain en gång gjorde.
– De tycker att Sverige är paradiset! Här kan de sova lugnt. Spela fotboll ute. Vi har blivit som en enda stor familj, jag är jätteglad!, säger Selma, som berättar att hon försöker lära dem allt hon kan om Sverige, och att prata svenska.
Hon är tacksam över allt som svenskarna och svenska samhället gör för att hjälpa människor som flyr. Skulle något kunna göras bättre för integrationen, vore det att enskilda svenskar tog lite mer kontakt.
– Jag bodde på Gotland först när jag kom hit. Då kom det familjer och hämtade oss och bjöd på mat och dansade. Alla var glada!, exemplifierar hon.