Jag växte upp i en trea i uppgång A på andra våningen tillsammans med min mamma, men min familj har bott där sedan länge. Fler gånger faktiskt.
Min mormor och morfar bodde där i samma lägenhet långt innan jag fanns. Under några år bodde de i en annan lägenhet på Ängsvaktaregatan, innan de flyttade tillbaka till - samma lägenhet på Breda vägen. När de så småningom flyttade till Sandgatan flyttade mamma och jag in. I en etta över oss flyttade min morbror in.
När jag ser släckningsbilderna efter bränderna virvlar minnena upp, jag ser balkongen. Vår balkong. Där jag tjuvrökte för första gången, efter att ha sett "Tjejligan" på tv. Jag ser också mitt sovrumsfönster. Innanför undrar jag om garderoben står kvar, den jag och mamma byggde om till ett enda stort Barbiehus. Och möblerna som hon hade byggt själv, bokhyllan och byrån. Allt i brunmålad spånplatta. Heltäckningsmattan var också brun, liksom listerna. För mina sparpengar köpte jag en stereobänk. Vit.
I källaren fanns tvättstugan och källarförråd. Jag kan inte minnas att vi hade något i våra förråd, varken syltburkar eller en massa bråte. Det vi ägde hade vi i lägenheten. Men jag minns mina blöta lovikkavantar som jag om vintrarna hängde på tork på elementet i trapphuset, de blev stela och formades krokiga av värmen.
Portvakten minns jag också. Han var lite läskig och hade koll på allt. Att grusgången var krattad. Att min pulka inte stod i vägen och att cyklarna stod ordentligt i cykelstället. Men portvakten i grannhuset var ännu läskigare. I alla fall i mina ögon. Men det var så det var när jag växte upp. Portvakter överallt som höll koll på allt och alla.
Nu tänker jag att det är barska portvakter som behövs. I varje hus. Men kanske främst i mitt gamla hus. För min skull. För mina minnens skull. Men också för dem som bor där nu. Så att de och deras barn när de så småningom flyttar vidare ska ha fina barndomsminnen med sig. Inte att deras gosedjur ska lukta brandrök, inte att deras föräldrar inte ska kunna sova trygga om nätterna eller väckas av tjutande brandlarm och sirener.
Vem det än är som sätter eld i källaren så måste hen sluta med det. Nu. Jag vill ha mina barndomsminnen i fred. Osotiga.