Vid en kontroll när Jessica Wåhlin var fyra år upptäckte läkarna den ovanliga sjukdomen RP som gradvis ledde till där hon är i dag – med endast en halv procents syn.
– När jag gick på gymnasiet kunde jag fortfarande se och åka moppe, berättar Jessica som är 43 år idag och har ett stort stöd i sin ledarhund, Facit.
Hon bor centralt i Norrköping och ses ofta på stan tillsammans med hunden som är en korsning av golden retriever och labrador. Men alla promenader är inte angenäma.
– Nästan dagligen är det något negativt. Folk som stör sig på att jag inte plockar upp bajs efter hunden, eller att jag inte får vara inne i en affär, på ett apotek eller restaurang.
Den bilden delas också av andra synskadade och presenteras i en masteruppsats skriven av studenten Finn Hellman vid Göteborgs universitet.
Efter en lång studie som inkluderade intervjuer med många av landets cirka 260 ledarhundsförare, kom Hellman fram till bland annat följande:
✔ Hälften av alla ledarhundsförare i Sverige har varit med om att inte bli insläppta i olika lokaler. 28 procent av landets ledarhundsförare utestängs mer än en gång om året.
✔Av ledarhundsförarna har 51 procent varit med om att någon uppmanat dem att lämna hunden i ett rum bredvid, eller någon annanstans där hen inte kommer befinna sig.
Enligt Finn Hellman avstår många synskadade från att delta i aktiviteter.
– Jag kan själv ta åt mig om jag blir utkastad från en butik eller restaurang. Samtidigt är jag rätt tuff och kan gå hem och skriva mejl till den berörda butiken där jag påpekar mina rättigheter. Vi som har ledarhund och går runt med sele och käpp har det redan svårt och då är det naturligtvis klart att såna här tråkiga kommentarer skapar frustration, fortsätter Jessica Wåhlin.
Negativa bemötanden sker på de flesta samhällsområden, visar studien. De vanligaste platserna för ledarhundsförarna är restaurangbranschen, färdtjänsten och på gym.
Den yttersta formen av negativt bemötande är det hat, hot och våld som förekommer.
– Det har jag inte varit med om i Norrköping. Men visst händer det att folk skriker efter mig och hunden. Mycket beror väl på okunskap men det är ju inte som att vi är osynliga med våra handikapp.
Jessica Wåhlin hade en tanke om att åka runt i Östergötlands skolor och föreläsa om de synskadades situation.
– Jag skrev till alla skolor i länet. En enda svarade.
