Att människor tar sitt eget liv är vanligare än många kanske tror.
2018 var det 1 268 personer som dog i suicid i Sverige.
Det är till exempel nästan fyra gånger fler än vad som dog i trafiken samma år.
Det är också ett ämne som länge varit tabubelagt och som få velat prata om.
Men under senare år bedrivs ett alltmer aktivt arbete för att lyfta frågan.
Vartannat år hålls till exempel den nationella suicidpreventiva konferensen. I år var det Region Östergötland och Norrköpings kommun stod för värdskapet.
Under onsdagen och torsdagen samlades hundratals deltagare från en mängd olika verksamheter på Louis de Geer för att diskutera ämnet och dela med sig av erfarenheter i syfte att stärka det suicidpreventiva arbetet i samhället.
Ett av ämnen som togs upp var vändpunkter för efterlevande.
Inger Händestam, förbundsordförande Riksförbundet SPES och Hjärnkollsambassadör, har själv förlorat båda sina föräldrar i suicid.
En viktig vändpunkt för henne var att gå i samtalsterapi, att verkligen prata och dela med sig av det som hänt.
– Katastroferna händer. Vi behöver sätta ord på det och våga mötas i samtalet. Vi har uttrycket "delad lycka är dubbel lycka" men jag skulle vilja lägga till att "delad sorg är halverad sorg". När jag började gå i samtalsterapi och bearbeta min upplevelse då upptäckte jag att jag inte var ensam om det. Det underlättade inte bara för mig utan även för andra att få prata om det. Det var en viktig vändpunkt för mig, säger hon.
Ullakarin Nyberg är psykiater och suicidforskare och arbetar med de här frågorna. Hon lyfte fram tre saker som extra viktiga när det gäller vändpunkter för efterlevande.
Den första handlar om kunskap, att verkligen förstå vad som hänt.
– Det finns alltid saker att lära sig. Utan kunskap om vad som händer inom en annan människa så är det väldigt svårt att agera. Jag tror verkligen på kunskapsutbyte på väldigt många olika plan, säger hon.
Den andra handlar att lita på berättelsen och ge människor tid att berätta hela sin historia.
– I vården är vi så inriktade på åtgärder för det är det vi är tränade till, så man hoppar ofta över berättelsen.
Den tredje handlar om gemenskap, och att dela med sig av smärtan.
– Det går inte att hoppa över smärtan, men lär man sig dela en annan människas smärta utan att ha huvudet fullt av åtgärdsförslag så kommer man ofta väldigt långt, säger hon.