Pojken, som vi kan kalla Samir, borde egentligen gå i högstadiet den här hösten men har inte fått någon undervisning alls sedan i våras. Under förra terminen stängdes han av vid tre tillfällen – trots att skolan inte hade rätt att göra så och vilket man klandrats för av Justitieombudsmannen, JO.
Bakgrunden till besluten var att skolan, trots flera olika insatser, varken kunde upprätthålla en god och säker arbetsmiljö för skolans personal och inte heller lyckades skapa en god och trygg studiemiljö för den aktuella eleven och övriga elever på skolan.
Folkbladet har varit i kontakt med rektorn som inte vill uttala sig i tidningen.
– Det är solklart att vi gjort fel, säger istället biträdande utbildningsdirektören Mikael Wallström då Folkbladet får en intervju i kontoret på Sankt Persgatan.
Mikael Wallström är mycket väl insatt i fallet med den autistiske tonårspojken.
– Det är ett komplext fall, säger han. Vi är många som arbetar med detta.
Och väger orden på guldvåg innan han fortsätter:
– Vi bryter mot skollagen, det gör vi. Men vi har även arbetsmiljölagen att förhålla oss till och de är helt likvärdiga. Det är ett moment 22.
Utbildningsnämndens ordförande i Norrköping, Kikki Liljeblad, skrev så här i ett yttrande till Förvaltningsrätten i Linköping:
"Utbildningsnämnden beklagar djupt det som inträffat och drabbat den aktuella eleven och dennes familj och kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder som krävs för att förhindra att liknande händelser upprepas".
Samir kom till Sverige från ett land i Mellanöstern och kastades, med sin svåra diagnos, in i den svenska särskolan. De första åren fungerande bra, enligt familjen.
– Men när han fick nya mediciner började han visa aggressiva tendenser. Han slår sina familjemedlemmar, lärarna i skolan och andra elever, berättar mamman.
Som kräver att kommunen ska hjälpa till så att sonen får sin utbildning. Familjen har genom ombud kontaktat flera myndighetspersoner men upplever att det inte händer något konstruktivt.
– Det är svårt. Vi gråter varje dag och pojken undrar varför han inte får gå till skolan, säger hon. Myndigheterna ljuger för oss.
Lägenheten i centrala Norrköping är enkelt inredd. Sonen kräver uppmärksamhet 24 timmar om dygnet och föräldrarna är slitna.
Samir har inte varit en enda dag i skolan sedan i juni och det är osäkert när han kan få en plats på en skola som kan hantera utåtagerande barn.
– Så här svåra fall ser man inte ofta. Det har kanske hänt två gånger under min tid här, säger Mikael Wallström som gång på gång beklagar den uppkomna situationen.
Resurskrävande barn måste få kosta, understryker han.
I Samirs fall krävs fem skolanställda som överlappar varandra på ett löpande schema. Undervisningen måste dessutom ske i en lokal utan andra elever, menar Wallström.
– Det här är ingen ekonomisk fråga. Jag skulle skriva ett avtal här och nu med en passande skola – om vi hade någon som familjen godkänner.
Varför kan inte kommunen fixa det här?
Lokaldelen säger sig kommunen kunna lösa. Värre är det med personalen. För vem vill få stryk på sin arbetsplats?
I somras såg det ut som att man funnit en lösning.
Internatskolan Dammsdal i Vingåker erbjuder utbildning och professionella lärare till barn med Aspergers syndrom och andra typer av autism. Den drivs av landstinget i Södermanlands län.
– Jag fick intrycket att familjen var nöjda med upplägget, men så plötsligt ändrade dom sig under sommaren och då stod vi åter utan skolplats inför höstterminen, berättar Mikael Wallström.
Uppgifter som familjen bestämt tillbakavisar:
– Vi sade nej, nej, nej från första början. Vi var inte intresserade av Dammsdal, säger Samirs mamma upprört.
Varje skoldag får familjen ett sms om sonens frånvaro från skolan – trots att han inte får vara där.
Utbildningskontoret påstår att man jobbar på en lösning. Om internatet i Vingåker är uteslutet kan Mo Gård gymnasiesärskola i Finspång kanske vara ett alternativ. Men då måste barnet skjutsas fram och tillbaka varje skoldag.
En för familjen smidigare lösning är att Norrköpings kommun ordnar plats och personal för att ge tonåringen den utbildning han enligt svensk lag har rätt till.
– Han blir allt mer frustrerad över situationen. Enda kontakt han har med personer utanför hemmet är några timmar på ett kortboende här i Norrköping. Och fungerar det med personalen där så borde väl också en skola kunna ta emot vår son, slutar mamman i familjen.