Det regnar i Melbourne när vi når Carolina på telefon. Regnet har dämpat röken som sedan några veckor tillbaka legat som ett grått täcke över staden och tvingat personer med astma och andningssvårigheter till inomhusvistelse. Men det är med viss återhållsamhet Melbourneborna gläds över regnet.
– Visst, det är jättebra att det regnar. Men det är ju på fel ställe, säger Carolina.
Det var strax innan nyår som hon verkligen insåg hur pass allvarliga de stora skogsbränderna är. Under sina 16 år i landet har hon upplevt många bränder – de inträffar varje år på den varma och torra kontinenten. Att skogsbränder inträffar – med stor förstörelse och till och med dödsfall till följd är en verklighet som australiensarna har lärt sig att leva med.
Under den tid som gått sedan de nu pågående bränderna startade upptas tv-sändningarna alltmer av ämnet, insamlingar har startats och många känner någon som drabbats. I Melbourne pratas det på lunchrasterna om hur stora delar av nationalparker med unik flora och fauna förstörts – kanske för all framtid. Men bränderna kändes ändå långt borta.
Nyårsafton hade Carolina och hennes pojkvän planerat att fira tillsammans med vänner i staden Mallacoota. De bestämde sig för att ta bilen och campa längs vägen och den 28 december gav de sig av. Det var varmt, runt 30 grader, medelvärme med australienska mått. Men när de körde vidare efter andra natten började något kännas väldigt fel.
– Det blev väldigt hett och det var rök överallt. Vi började få meddelanden från vänner om att området evakuerades. När vi kom fram till nästa stad hade de stängt av motorvägen och vi skickades vidare till en evakueringsplats på stranden, berättar Carolina.
Sedan blev det ett märkligt nyår för Carolina och hennes pojkvän. På en evakueringsplats, fylld med tält och husvagnar och hundratals människor som bara fått med sig kläderna de hade på kroppen – med ett ständigt överhängande hot om att snabbt behöva ge sig av. Men där infann sig också en gemenskap.
– Det blev på något sätt lite tragikomiskt. Man frågade varandra: "jaha, var skulle ni fira nyår egentligen då?". Någon kom och donerade hamburgare och vi hade en barbecue tillsammans. En hade med sig en gitarr och började spela och på kvällen spelade vi badminton på den stora fotbollsplanen.
Dagen efter var det dock dags igen. Myndighetspersoner kom och bad alla som hade möjlighet att lämna platsen – nu behövdes den för de samhällen som höll på att evakueras. Carolina och hennes pojkvän gav sig av hemåt – och hamnade återigen nära bränderna.
– Vi åkte över ett område i bergen och tänkte att hit kan det inte nå. Branden var 70 kilometer bort. Sen såg vi plötsligt ett gäng brandbilar komma – då hade de stängt av vägen bakom oss. Efter bara några timmar var branden nu bara 20 kilometer bort. Den rörde sig så vansinnigt fort.
Carolina berättar att det kändes otäckt – de var ett steg framför branden hela tiden och den rörde sig snabbt och okontrollerat.
– Just att det gick från uppmaningar om försiktighet till att tre timmar senare bli: evakuera omedelbart – risk för dödlig fara. Det var overkligt.
Väl hemma i Melbourne har hon hunnit smälta det inträffade. Men det är en konstig känsla att ha befunnit sig så nära – och allvaret i situationen har blivit skrämmande tydlig:
– Det här är ingen vanlig brand. Den är alldeles för stor och rör sig alldeles för fort.