På tisdagen anordnade Brottofferjouren Östra Östergötland i samarbete med Norrköpings kommun ett seminarium i Rådhuset om könsstympning ur ett internationellt och lokalt perspektiv.
– Våga fråga! var budskapet från både Petra Blom, kommunens samordnare mot hedersrelaterat våld och förtryck, och Åsa Maxeby, sjuksköterska och verksamhetsutvecklare vid Cityhälsan Söder, vårdcentralen i Hageby.
Sökorsaker på vårdcentralen kan vara urinvägsinfektion, smärta i underlivet, ärrbildning och sexuella problem.
I skolan kan spring på toaletten, hög frånvaro och problem att vara med på gymnastiken vara tecken på att flickor utsatts för könsstympning.
Hur många det är i Norrköping kan varken Maxeby eller Blom svara på. Förmodligen finns det ett stort mörkertal.
2014 fick Norrköping ett regeringsuppdrag att under ett år ta reda på hur man kan jobba med den här frågan i en kommun, ett arbete som sedan spreds nationellt. Nu finns det rutiner och riktlinjer i kommunen och Region Östergötland.
Det finns medicinsk hjälp att få. Nu handlar det också om förebyggande arbete, att skydda nästa generation.
I år pågår ett projekt med attitydförändrande arbete på tre öppna förskolor, i Navestad, city och Marielund.
Ann-Sofie Isaksson, forskare vid Göteborgs universitet, talade om könsstympning i Afrika. Kvinnlig könsstympning är ett samlingsbegrepp för olika grader av ingrepp där man skär bort eller skadar vaginans yttre delar, som klitoris och blygdläppar.
Det ser olika ut i olika länder. I den värsta varianten, i Somalia, sys huden ihop och man lämnar bara ett litet hål för mensblod och urin. Hälsoriskerna är stora: kronisk smärta, infektioner och ärrvävnad.
Flickorna kan vara allt från spädbarn till 15 år. I 24 av de 30 länder där könsstympning förekommer är det olagligt, ändå lever traditionen vidare, som en social norm. Kvinnorna som för det vidare till sina barn gör det för att inte utesluta flickans möjlighet att gifta sig.
Det historiska ursprunget, 2 000 år bakåt, är männens kontroll över kvinnor.
För att förändra det här gäller det att hitta förebilder som kan få fler hushåll att avstå från traditionen, sa Isaksson. Det finns också en brist i kommunikation: kvinnorna tror att männen vill ha kvar traditionen, när det inte alltid är så.
I seminariet deltog ett 60-tal personer från elevhälsan, förskolor, polis och politiker.