krönika Mitt första egna hem var en 2,5-rumslägenhet på söder i Norrköping, med en hyra på 1300 kr i månaden. Jag hade precis fått jobb och hade råd att flytta hemifrån, dessutom var vi två om att dela på hyran.

Det hade varit ganska lätt att få tag i lägenheten, lite rundringande till olika hyresvärdar så var det klart. Det kändes vuxet och helt fantastiskt att ha sitt eget, få göra som man vill, strunta i att bädda sängen och själv bestämma hur ofta det skulle städas. Det kändes också självklart att man skulle flytta hemifrån, lika naturligt som att man så klart kunde få ett jobb, om inte annat så i hemtjänsten. Idag är ju läget lite annorlunda. Mina barn har haft tur att både få jobb och egna boenden, men det är långt ifrån självklart för alla. För var ska de bo? Hur ska de ha råd att betala en hyra på uppåt tio-tolv tusen kronor i månaden? Det byggs överallt i många städer, det förtätas minsann, men för vem bygger man? Läser i tidningen om ett nytt planerat projekt, tjugo till tjugofem lägenheter, alla med balkong eller uteplats, “om man tittar på målgruppen så är det främst äldre par som vill sälja sin villa, och de har i huvudsak önskemål om treor”, säger chefen för det kommunala bostadsbolaget. Och det verkar vara för just den här målgruppen som i stort sett alla lägenheter byggs. Det är marmorbänkar i kök, genomgående gedigna materialval, inget skräp här inte, egna takterrasser och självklart plats för restauranger och butiker i bottenplanet. Så blir ju hyrorna därefter också. Visst blir det fint, men på riktigt, hur många medelålders par som just sålt sin villa kan det egentligen finnas? Och är det verkligen de som bäst behöver bostäder? De har ju trots allt redan någonstans att bo. Varför inte stanna där och kanske hyra ut ett rum eller del av huset istället? För något år sen kunde man läsa om ett av Norrköpings mer anrika hus, som en gång byggts för att lösa bostadssituationen för ensamma och fattiga kvinnor, men som nu ska byggas om till pampiga paradvåningar. Troligtvis för precis samma målgrupp, de medelålders som sålt sin villa. Nånstans har det ju gått fel när unga människor inte kan få börja sina riktiga vuxenliv, för de hittar ingenstans att bo. Att tvingas bo kvar hemma när man börjar närma sig trettio är förödande för alla parter. Att bli kvar i föräldra-barnrollen är att inte kunna växa upp. Tanken med de numer så utskällda miljonprogrammen var ju trots allt god - människor skulle få drägliga hem som de kunde ha råd med. Tror att det fortfarande behöver byggas mer för ensamma och fattiga, både kvinnor och män.