Citatet är hämtat från Ordspråksboken i Bibeln och jag snubblar över meningen när jag googlar på språkets makt.

För jag tänker på språket rätt ofta nuförtiden, hur det används och konsekvenserna av det vi säger och skriver. Jag kan fortfarande minnas händelser i livet, både som barn och vuxen, när utslungade ord och meningar träffat mig som förgiftade pilar som fortfarande kan förorsaka smärta trots att åren gått och tiden borde ha läkt alla sår.

Ändå kan ögonblicken dyka upp i mitt medvetande och spelas upp med en ovälkommen skärpa; när jag, sju år gammal, cyklar hem så fort jag kan med gråten i halsen eftersom den lite äldre killen sagt att jag inte längre får vara med och leka i gänget för att jag är för liten. Eller cirka tjugo år senare när en kvinnlig överläkare, som en del av sin härskarteknik, plattar till mig och andra självständigt tänkande underläkare genom att anklaga oss för att vara elaka mot patienterna. Språket som destruktivt vapen, ämnat att såra, kränka, förolämpa.

Men svenskan är också full av garderingar och vi tenderar att använda språket på ett indirekt sätt. Att inleda en mening med “skulle du kunna tänka dig att hjälpa mig…” kan uppfattas helt annorlunda i en annan yrkesmässig kontext än den svenska. Det vi egentligen menar är “jag behöver hjälp med..” men en icke-svensk kan uppfatta frågan som ett försynt önskemål som egentligen inte är så viktigt. I vissa länder är det fullt naturligt att avbryta någon under ett samtal eftersom tystlåtenhet kan vara ett tecken på att man inte har något vettigt att säga.

Men språket kan också användas för omskrivningar eller för att mörklägga och förtiga obekväma fakta.

Man hör knappt någon säga “problem” längre, när diskussionen handlar om migration, skjutningar eller bil-och skolbränderna i Sverige. I stället använder man ordet “utmaning” som om det fanns någonting trösterikt, ett ljus längst bort i tunneln trots att de flesta inser att ett totalhaveri inträffat inom samtliga områden. Numera beskriver polisen ungdomsgängens rån och misshandel av förbipasserande som “stök”. Det låter nästa gemytligt, lite som jul-eller nyårsstök men med betydligt allvarligare konsekvenser än stressutlösta symtom inför julfirandet med tjocka släkten.

Ett annat exempel på smaklöst språkligt kamouflage är att kalla massmördare som anslutit sig till IS för “återvändare”. Det behöver inte tyda på ont uppsåt från skribentens sida, bara opassande tanklöshet eller kanske ett sätt att hantera det obegripliga.

När två skandinaviska kvinnor nyligen fick halsarna avskurna av islamistiska terrorister i Marocko, rapporterade Svt att kvinnorna hade “knivskador på halsen”. Väljer man att utelämna otäcka men viktiga fakta trots att det innebär ett åsidosättande av konsekvensneutraliteten eller vill man bara skona tittarna från obehagliga detaljer? Många anser dessutom att händelsen underrapporterades. I DN rycker en kulturjournalist ut till försvar och hänvisar till närhetsprincipen; ju närmare en tidningsredaktion befinner sig, geografiskt eller kulturellt, desto större sannolikhet att redaktionen uppmärksammar händelsen ifråga. Förklaringen håller dock inte i det här fallet. Offren är ju skandinaviska och terrorhandlingar numera ett bekant fenomen även för svenskar.

Hårklyverier? Betydelselösa nyanser? Kanske. Men sammantaget leder medvetet eller omedvetet förtigande av fakta till misstänksamhet och urgröpt förtroende för myndigheter och media. Ytterst sett är det naturligtvis ett omyndigförklarande av nyhetskonsumenterna, det svenska folket.